Vattnet vi äter — jordbruksbevattningens tunga tribut

Födan är oupplösligt förbunden med människans välbefinnande. Utöver den betydelse livsmedel av god kvalitet har för en god hälsa och den njutning vi upplever när vi äter spelar jordbrukets produktion också en viktig roll för enskilda individers uppehälle och för ekonomin i vidare bemärkelse.

Men livsmedelsproduktionen förbrukar också massor av vatten – en lika viktig resurs. I Europa används 24 procent av vattenuttaget inom jordbruket. Det låter kanske inte så mycket jämfört med de 44 procent som tas ut för att användas som kylvatten vid energiproduktion, men det har mycket större inverkan på vattenreserverna. Nästan allt kylvatten återförs till en vattenförekomst, men av det vatten som används inom jordbruket återförs bara en tredjedel.

Dessutom är vattenanvändningen inom jordbruket ojämnt fördelad. I vissa sydeuropeiska regioner står jordbruket för över 80 procent av vattenuttaget och det största uttaget sker normalt på sommaren, när vattentillgången är som sämst, vilket gör att skadeverkningarna blir maximala.

I en ny rapport från EEA, Water resources across Europe — confronting water scarcity and drought, beskrivs de allvarliga konsekvenserna av ett alltför stort vattenuttag. Överutnyttjande av resurserna ökar risken för svår vattenbrist under torrperioder. Dessutom sjunker vattenkvaliteten (eftersom föroreningarna blir mindre utspädda) och risken för att saltvatten ska tränga in i grundvattnet ökar i kustområden. Även ekosystemen i vattendrag och sjöar kan påverkas kraftigt genom att växter och djur skadas eller dör när vattennivåerna sjunker eller sjöar och vattendrag torkar ut helt.

Konsekvenserna är uppenbara i många sydeuropeiska regioner. Till exempel

• i området kring Konyafloden i Turkiet, där vattenuttag för bevattning — till stor del från olagligt borrade brunnar — har lett till en kraftig minskning av ytan av områdets näst största sjö, Tuz,
• på Argolidslätten i Grekland, där symtomen på klorförgiftning på grund av saltvatten visar sig i form av brännskador på lövverket och avlövning, och där borrhål har torkat ut eller övergetts på grund av för hög salthalt,
• på Cypern, där den svåra vattenbristen 2008 krävde import av vatten med tankrar, ransonering av hushållens vattenförbrukning och kraftiga prishöjningar.
  

Otillräckliga incitament

Det är tydligt att vattenanvändningen inom jordbruket håller på att bli ohållbar i vissa delar av Europa, vilket tyder på att mekanismerna för reglering och prissättning inte har styrt efterfrågan på ett effektivt sätt.

Jordbrukarna byter till vattenintensiva bevattningsmetoder eftersom de på så sätt kan öka produktiviteten. I Spanien står till exempel de 14 procent av jordbruksmarken som bevattnas för över 60 procent av det totala värdet på jordbruksprodukter.

Jordbrukarna bevattnar självfallet bara om den ökade avkastningen uppväger kostnaderna för att installera bevattningssystem och ta ut stora volymer vatten. I det avseendet har jordbrukspolitiken på nationell och europeisk nivå skapat olämpliga incitament. Jordbrukare betalar sällan hela resurs- och miljökostnaden för stora, offentligt förvaltade bevattningssystem (särskilt om den lagstiftning som förbjuder eller begränsar vattenuttag inte upprätthålls på ett effektivt sätt). Ända tills helt nyligen har EU-bidragen dessutom ofta fungerat som incitament för vattenintensiv odling.

Omfattningen av den vattenanvändning som blir konsekvensen kan vara överväldigande. Världsnaturfonden WWF analyserade bevattningen av fyra grödor i Spanien under 2004 och fann att nästan 1 miljard m³ vatten användes bara för att producera överskott i förhållande till EU-kvoterna. Det motsvarar hushållskonsumtionen för över 16 miljoner människor.

Klimatförändringarna kommer troligen att förvärra läget. För det första kommer varmare och torrare somrar att öka belastningen på vattenresurserna. För det andra har EU och dess medlemsstater förbundit sig att uppnå målet att biobränslen ska utgöra 10 procent av det bränsle som används för transporter senast 2020. Om den ökande efterfrågan på bioenergi tillgodoses med första generationens energigrödor kommer vattenanvändningen inom jordbruket att öka.

Vilken väg ska vi välja?

Jordbruksbevattningen är central för de lokala och nationella ekonomierna i delar av Europa. I vissa områden skulle jordbruksmark överges, med svåra ekonomiska problem som följd, om bevattningen upphörde. Därför måste vattenanvändningen inom jordbruket bli mer effektiv, inte bara för att säkerställa att det finns tillräckligt för bevattningen utan också för lokalbefolkningarna, för en sund miljö och för andra ekonomiska sektorer.

Prisättningen på vatten är en en central mekanism för att ge incitament till en vattenanvändning som är i balans med samhällets ekonomiska, miljömässiga och sociala mål. Forskningen visar att om priserna avspeglar de verkliga kostnaderna övervakas vattenuttaget effektivt, och om vatten betalas per volym minskar jordbrukarna bevattningen eller vidtar åtgärder för att effektivisera den. Nationella stöd och EU-stöd kan öka motivationen för att börja använda vattensnåla tekniker ytterligare.

När incitamenten väl har införts kan jordbrukarna välja mellan många olika tekniker, metoder och grödor för att minska vattenanvändningen. Även här har regeringarna en viktig roll att spela genom att erbjuda information, rådgivning och utbildning för att säkerställa att jordbrukarna är medvetna om alla alternativ och genom att stödja fortsatt forskning. Tyngdpunkten bör ligga särskilt på att se till att införande av energigrödor för att uppfylla målen för biobränslen leder till att jordbrukets efterfrågan på vatten minskar i stället för att öka.

Slutligen kan jordbrukarna efter att ha utnyttjat möjligheterna att minska efterfrågan gå vidare och utnyttja alternativa vattentillgångar. På Cypern och i Spanien har man till exempel använt renat avloppsvatten för att bevattna grödor med uppmuntrande resultat.