Om brunnen sinar - Anpassning till klimatets förändring och tillgång till vatten

Brist på vatten är inget nytt för Barış — han minns det från sin barndom. Förbättringar av infrastrukturen har visserligen inneburit minskade förluster av vatten, men den pågående torkan är ovanligt svår, och ”vattenransonering” under sommarmånaderna är en realitet för stadens 12 miljoner invånare.

Extremväder i form av värmeböljor, torka, regn och översvämningar påverkar många delar av Europa.

Förra sommaren hade den spanska dagstidningen El Pais foton av uttorkade flodbäddar samtidigt som brittiska The Guardian publicerade larmrubriker om översvämningar. Samtidigt som politikerna i Barcelona gjorde upp planer på att importera vatten med fartyg utvärderade den brittiska regeringen landets skydd mot översvämningar.

Det finns många orsaker, men klimatförändringen förväntas öka både frekvensen av och svårighetsgraden på sådana väderhändelser. Även om vi minskar utsläppen kommer den historiska ackumuleringen av växthusgaser att leda till en viss klimatförändring – det går alltså inte att komma undan konsekvenserna. Därför måste vi anpassa oss, vilket betyder att vi måste bedöma hur sårbara vi här och agera för att minska riskerna. Analysen av hur vi ska anpassa oss till klimatförändringen fokuserar på vattenfrågor, främst torka.

I takt med att temperaturen stiger kommer södra Europas vattenreserver att minska. Samtidigt kräver jordbruket och turismen allt mer vatten, särskilt i varmare och torrare regioner.

Förhöjda vattentemperaturer och långsammare flöden i vattendragen i södra Europa kommer dessutom att påverka vattenkvaliteten. Fler och intensivare regnväder och skyfall kommer att öka risken för föroreningar från dagvatten och nödutsläpp från reningsverk.

Våren 2008 var vattennivåerna i Barcelonas reservoarer så låga att man planerade att skeppa in vatten till staden – man hade förhandlat om sex fartygslaster, var och en med tillräckligt med sötvatten för att fylla tio bassänger av olympiska mått, till en kostnad av 22 miljoner euro. Vattnet skulle komma från Tarragona i södra Katalonien, Marseille och Almeira – ett av de torraste områdena i södra Spanien. Lyckligtvis blev maj månad regnig, reservoarerna fylldes på tillräckligt och planerna kunde skrinläggas. Men diskussionerna om att avleda vatten från floder som Ebro och till och med Rhône i Frankrike fortsätter (¹).

Cypern upplever en katastrofal torka. Vattenbehovet har ökat under de senaste 17 åren och är nu över 100 miljoner kubikmeter sötvatten per år. Under de senaste tre åren har 24, 39 respektive 19 miljoner kubikmeter funnits att tillgå.

För att lindra vattenkrisen skeppades vatten in från Grekland förra sommaren. I september 2008 hade 29 fartyg kommit från Grekland. Vattenbrist i Grekland fördröjde leveranserna. Den cypriotiska regeringen tvingades vidta nödåtgärder, bland annat minskades vattenförsörjningen med 30 procent.

I Turkiet minskade vattennivåerna hela sommaren, enligt den statliga vattenmyndigheten. De reservoarer som förser Istanbul med dricksvatten var fyllda till endast 28 procent av sin kapacitet. De reservoarer som försörjer Ankara, med fyra miljoner invånare, hade bara 1 procent av sin dricksvattenkapacitet.

I en rapport från vattenmyndigheten på Kreta utmålas en förskräckande bild av öns grundvattenresurser. Vattennivån i de grundvattenförande lagren i marken har sjunkit 15 meter sedan 2005 på grund av överuttag. Det hade till och med börjat sippra in havsvatten som förorenade det återstående grundvattnet.

Den nuvarande torkan och vattenkriserna måste hanteras på kort sikt för att garantera att människor har tillgång till vatten. Men samtidigt måste en långsiktig anpassningspolitik utarbetas. I desperata försök att öka vattenförsörjningen investerar styrande politiker på lokal och nationell nivå i projekt som reservoarer för att lagra vatten, vattenavledningar och avsaltningsanläggningar som kan göra saltvatten tjänligt som dricksvatten.

Medelhavsländerna förlitar sig allt mer på avsaltning för att få sötvatten. Spanien har för närvarande 700 avsaltningsanläggningar, som ger tillräckligt med vatten för 8 miljoner människor varje dag. Avsaltningen i Spanien förväntas fördubblas i omfattning under de kommande 50 åren.

Vattenbristen är inte begränsad till Sydeuropa. Storbritanniens första avsaltningsanläggning håller på att byggas i östra London. Den kostar 200 miljoner brittiska pund, över 250 miljoner euro, och den förväntas kunna leverera 140 miljoner liter vatten per dag – tillräckligt för att försörja 400 000 hushåll. Ironiskt nog förlorar den lokala vattenmyndighet som låter uppföra anläggningen miljontals liter rent dricksvatten varje dag på grund av läckande rörledningar och dålig infrastruktur.

Avsaltning kan vara befogat inom ramen för en långsiktig förvaltning av vattenresurser, men att omvandla saltvatten till dricksvatten är en oerhört energikrävande process. Vid några anläggningar används nu solenergi, vilket är en positiv utveckling. Men avsaltning är fortfarande kostsamt. Dessutom är den saltlösning som bildas som biprodukt vid avsaltningen svår att bortskaffa och kan skada miljön.

”Det är ofta över 40 °C här på sommaren, och luftfuktigheten kan vara mycket hög”, berättar Barış från Istanbul. De lokala myndigheterna har blivit mycket bättre på att förvarna oss, och oftast kan de säga i förväg hur länge vattnet kommer att vara avstängt, så att vi kan planera efter det. Däremot verkar de inte göra så mycket för att hantera bristen i sig – de kan väl inte göra så att det regnar mer, förstås”, säger han.

Regionala och nationella myndigheter i Turkiet och i hela Europa skulle kunna ”förvalta” vattenresurserna bättre. Det innebär att agera för att minska och hantera behovet i stället för att bara försöka öka vattentillgången.

Enligt ramdirektivet för vatten (WDF), som är den rättsakt som reglerar vattenförvaltningen i Europa, måste medlemsstaterna använda prissättning (avgifter) för vattenrelaterade tjänster som ett effektivt verktyg för att bevara vattenresurserna. Prissättningen av vatten är mycket riktigt en av de mest effektiva metoderna för att påverka förbrukningsmönstren. Men en effektiv vattenförvaltning måste också innefatta åtgärder för att minska vattenförluster och information om effektiv vattenanvändning.

En kommande rapport från Europeiska miljöbyrån behandlar Alperna, som ofta beskrivs som ”Europas vattentorn”, eftersom 40 procent av Europas sötvatten kommer från bergskedjan. Under de senaste hundra åren har Alpregionen upplevt en temperaturökning på 1,48 °C – dubbelt så mycket som det globala genomsnittet. Rapportens budskap är att glaciärer smälter, snögränsen drar sig uppåt och mönstret för hur vattnet samlas upp och lagras i bergskedjorna under vintern och hur det fördelas igen under de varmare sommarmånaderna, håller på att förändras.

Alperna har avgörande betydelse för vattenförsörjningen, inte bara för de åtta alpländerna, utan också för en stor del av det kontinentala Europa genom att de stora floderna tar emot vatten från Alperna. Bergskedjan blir därmed en symbol för hotets omfattning och den typ av respons som krävs. Anpassningsstrategier och politik måste innehålla åtgärder på lokal, gränsöverskridande och EU‑omfattande nivå. Synbart orelaterade verksamheter, som jordbruk och turism, energiproduktion och folkhälsa, måste betraktas ur ett helhetsperspektiv.

Sist och slutligen innebär anpassning att omvärdera var och hur vi ska leva – nu och i framtiden. Varifrån ska vårt vatten komma? Hur ska vi skydda oss själva från extrema händelser?

Studier som Europeiska miljöbyrån har genomfört av marktäcket visar att det ofta är i kustområdena som byggverksamheten är mest intensiv. Europeiska miljöbyråns rapport om Europas kustområden, ”The changing faces of Europe’s coastal areas”, gäller ”Medelhavsmuren” och visar att 50 procent av Medelhavets kustlinje är bebyggd. Vattenbrist och torka är redan problem i många av dessa områden. Fler bostäder, fler turister och fler golfbanor betyder att behovet av vatten ökar. Även kustområdena i Nord- och Västeuropa, där fler översvämningar förväntas, exploateras i snabb takt.

Anpassning har inte integrerats i grundläggande EU-politik mer än i begränsad omfattning. EU‑kommissionen förväntas dock publicera en vitbok om anpassning 2009. Av en nyligen publicerad rapport från Europeiska miljöbyrån framgår att endast sju av byråns 32 medlemsländer hittills i praktiken har antagit nationella anpassningsstrategier för klimatförändringen. Ett intensivt arbete med att förbereda, utveckla och genomföra nationella åtgärder utifrån den rådande situationen i varje land pågår dock i alla EU:s medlemsstater.

Det gemensamma tankearbete som krävs för en effektiv anpassning har inte kommit så långt, men processen har inletts.