Industri

Ändra språk

Sida Senast ändrad 2022-05-05

7 min read

Topics: Industri

Den europeiska industrins miljöprestanda har förbättrats under de senaste decennierna. Det finns en rad olika anledningar till förändringarna: striktare miljölagstiftning, förbättringar av energieffektiviteten, en allmän tendens att den europeiska industrin överger vissa typer av tung och mer förorenande tillverkning samt att företagen deltar i frivilliga system för att minska sin miljöpåverkan. Trots dessa förbättringar ansvarar industrin i dag för en ansenlig belastning på miljön i form av förorening och avfall som genereras av sektorn.

Industri

Menu

Europas industrisektorer ger många viktiga ekonomiska och sociala fördelar: De producerar varor och produkter och genererar sysselsättning och skatteintäkter. Europas största industrianläggningar står dock för en betydande andel av de totala utsläppen av signifikanta luftföroreningar och växthusgaser samt andra allvarliga miljökonsekvenser, inklusive utsläpp av föroreningar till vatten och mark, generering av avfall och användning av energi.

EU:s politik

Industrin spelar en central roll för den europeiska ekonomin, men den är också en källa till föroreningar. Miljölagstiftningen begränsar sedan många år tillbaka föroreningarnas negativa effekter på människors hälsa och på miljön. De politiska styrmedel som i dag används inom EU för att begränsa föroreningarna från industrin är bland annat följande:

Industriutsläppsdirektivet som fastställer skyldigheter för omkring 50 000 stora industrianläggningar att förebygga eller minimera förorenande utsläpp till luft, vatten och mark. Direktivet innehåller också krav på att anläggningarna ska minska sitt avfall. För vissa verksamheter, t.ex. stora förbränningsanläggningar, avfallsförbränningsanläggningar och samförbränningsanläggningar, verksamheter där lösningsmedel används och anläggningar som producerar titandioxid, fastställs dessutom EU-omfattande gränsvärden för utvalda föroreningar.
Direktivet om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från medelstora förbränningsanläggningar som från och med 2018 reglerar utsläppen av svaveldioxid (SO₂), kväveoxider (NO_X) och stoft från förbränning av bränslen i anläggningar med en installerad tillförd effekt på minst 1 MW men mindre än 50 MW.
Ramdirektivet om ekodesign som innehåller EU-omfattande regler för att förbättra energieffektiviteten hos produkter, exempelvis hushållsapparater och informations- och kommunikationsteknisk utrustning.
EU:s utsläppshandelssystem som minskar utsläppen av växthusgaser från över 12 000 kraftverk och industrianläggningar i 31 länder samt från flyget. Utsläppshandelssystemet omfattar omkring 45 % av EU:s utsläpp av växthusgaser.
Ramdirektivet om vatten som ställer krav på medlemsstaterna att gradvis minska förorening av vatten genom en grupp ämnen som definierats som ”prioriterade ämnen”. Dessutom ska medlemsstaterna se till att utsläpp och spill av en grupp med ”prioriterade farliga ämnen” upphör eller gradvis elimineras.
Direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse som skyddar miljön från de skadliga effekterna av utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse och från vissa industrisektorer.

Allmänhetens tillgång till information om föroreningar från industrin har ökat markant under de senaste årtiondena, inte minst genom det europeiska registret över utsläpp och överföring av föroreningar (E-PRTR), som är ett omfattande register över utsläpp och överföring av föroreningar från stora industriverksamheter. Det innehåller årliga uppgifter från över 30 000 industrianläggningar i 33 europeiska länder om mängden föroreningar som släpps ut till luft, vatten och mark samt bortransporter av avfall och föroreningar i avloppsvatten.

Hållbarhetsinitiativ

Hållbarhetskriterier som bidrar till att minska industrins inverkan på miljön har också införts. Exempel på sådana industriinitiativ är det omfattande antagandet av miljöstyrningsmetoder genom EU:s miljölednings- och miljörevisionsordning (EMAS) och ISO 14001.

Frivilliga initiativ inom ramen för företagens sociala ansvar (CSR) har också inletts för att uppnå sociala och miljörelaterade mål som går längre än de lagstadgade kraven. Exempel på detta är kemikalieindustrins initiativ Responsible Care, Global e-Sustainability Initiative (GeSI), den vägledning i fråga om material som utarbetats av International Council on Mining and Metals samt företagsnätverket CSR Europe.

På EU-nivå har kommissionen antagit en strategi för företagens sociala ansvar och på internationell nivå ger standarden ISO 26000, om socialt ansvarstagande, vägledning om hur företag och organisationer kan verka på ett socialt ansvarstagande sätt.

Europeiska miljöbyråns verksamheter

Europeiska miljöbyrån ger stöd till genomförandet och utvärderingen av EU:s politik i fråga om föroreningar från industrin. Vi bidrar också till utarbetandet av långsiktiga strategier för att begränsa sektorns skadliga effekter på miljön och på människors hälsa.

Uppgifter om industriutsläpp

Europeiska miljöbyrån bidrar till EU:s arbete med att ta fram långsiktiga strategier för att minska industrins påfrestningar på miljön genom att förse beslutsfattarna med bedömningar och information. Bland våra viktigaste arbetsuppgifter och produkter ingår att tillgängliggöra de uppgifter som EU-länderna är skyldiga att rapportera enligt EU-lagstiftningen.

De två viktigaste rapporteringsskyldigheterna som rör industrioperatörer och industriföroreningar är förteckningarna över uppgifter om utsläpp från stora förbränningsanläggningar och information som ingår i det europeiska registret över utsläpp och överföringar av föroreningar.

Industrioperatörerna rapporterar också om andra miljöaspekter, t.ex. utsläpp av växthusgaser och avfallsgenerering eller resursförbrukning.

Europeiska miljöbyrån ger EU stöd i utarbetandet av initiativ för att rationalisera rapporteringen om utsläpp från industrin. Detta innefattar bland annat initiativ för att harmonisera och förenkla rapporteringen av industriinformation för EU:s medlemsstater och företag i de olika ländernas lagstiftning.

Bedömningar och rapporter

Europeiska miljöbyrån publicerar en mängd olika bedömningsrapporter om den europeiska industrisektorns effekter på miljön, bland annat Europeiska miljöbyråns återkommande femårsrapport Europas miljö – tillstånd och utblick (SOER), liksom särskilda rapporter.

Europeiska miljöbyrån håller på att utarbeta en rad indikatorer om industriella föroreningar. Vi tar också fram landsprofiler för att beskriva situationen i våra medlemsländer.

Med hjälp av tillgängliga uppgiftskällor, nämligen det europeiska registret över utsläpp och överföringar av föroreningar, belyser miljöbyrån varje år specifika frågor med en rad genomgångar om industriföroreningar.

Utsikter

En framtida övergång till en grönare industrisektor i Europa kräver en integrerad strategi som stärker kontrollen över föroreningarna vid källan och skapar incitament till att förändra driftsmetoder och införa nya innovativa tekniker.

Beslutsfattarna anser att en utökning av kunskapsbasen om föroreningarna från industrin måste prioriteras. I överensstämmelse med Århuskonventionen innefattar det sjunde miljöhandlingsprogrammet målet att ge allmänheten tillgång till tydlig information som visar hur EU:s miljörätt genomförs. Direktivet om industriutsläpp kräver att medlemsstaterna lämnar bättre konsoliderad information om industrianläggningar.

När den striktare lagstiftningen genomförs fullt ut kommer detta att bidra till en bättre kontroll av utsläppen från industrin.

Direktivet om industriutsläpp kommer att medföra striktare kontroller över industrins verksamheter än det tidigare direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC-direktivet). Kontrollerna kommer att grundas på principen om bästa tillgängliga teknik, som täcker en bredare grupp industriverksamheter än vad IPPC-direktivet gjort, och på tillämpningen av industriutsläppsdirektivets gränsvärden för utsläpp, särskilt gränsvärdena för stora förbränningsanläggningar, som är striktare än de som anges i direktivet om stora förbränningsanläggningar (2001/80/EG).
Direktivet om medelstora förbränningsanläggningar ((EU) 2015/2193) kommer att medföra avsevärda minskningar av de årliga utsläppen av de viktigaste föroreningarna svaveldioxid, kväveoxider och stoft.

När det gäller växthusgaser utformades EU:s utsläppshandelssystem som det centrala verktyget för att driva på introduktionen av kolsnål teknik i industrisektorn. År 2020 kommer utsläppen från de sektorer som omfattas av EU:s utsläppshandelssystem att vara 21 % lägre än 2005. År 2030 kommer de att vara 43 % lägre i enlighet med Europeiska rådets slutsatser från oktober 2014.

På längre sikt beskrivs i kommissionens färdplan för ett resurseffektivt Europahur Europas ekonomi kan bli hållbar vid 2050. I färdplanen föreslås olika sätt att öka resursproduktiviteten och frikoppla tillväxten från insatsen av resurser, samtidigt som man undviker att låsa sig till en viss teknik och banar väg för att utsläppen av växthusgaser 2050 ska ligga 80 % under 1990 års nivåer. I paketet för en cirkulär ekonomi fastställdes ett handlingsprogram med åtgärder som täcker hela cykeln, från produktion och konsumtion till avfallshantering och marknaden för returråvaror. Mer information finns på vår webbplats under ”Resurseffektivitet och avfall”.