EEA: 25 år av växande kunskap till stöd för den europeiska miljöpolitiken

Redan på 1970-talet var EU:s medlemsstater överens om att många av miljöproblemen de stod inför var gränsöverskridande. Därför beslutade man att utarbeta en gemensam miljöpolitik med tillhörande politiska mål. Genom det första miljöhandlingsprogrammet antogs flera delar av den centrala miljölagstiftningen under 1970-talet, däribland de första versionerna av ramdirektivet om avfall, badvattendirektivet och fågeldirektivet.

1980-talet präglades av globala och alleuropeiska insatser som Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet, inrättandet av Mellanstatliga panelen för klimatförändringar och Uneces konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Utöver dessa globala initiativ stärktes även EU:s miljöpolitik genom att kommissionens generaldirektorat för miljö inrättades 1981. Dessutom integrerades miljöskydd formellt i EU-fördragen genom den europeiska enhetsakten 1987. Genom Amsterdamfördraget 1997 blev hållbar utveckling ett av Europeiska unionens formella mål, vilket gav EU:s medlemsstater möjlighet att samarbeta på området och stödja genomförandet av globala mål som millennieutvecklingsmålen från 2000 och Agenda 2030 med dess 17 mål för hållbar utveckling från 2015.

En liknande utveckling skedde inom området klimatförändringar, med antagandet av FN:s ramkonvention om klimatförändringar 1992 följt av Kyotoprotokollet 1997. Genom Kyotoprotokollet förband sig de utvecklade länderna som undertecknat protokollet att senast 2020 uppfylla ett antal mål för minskade utsläpp. De globala ambitions- och åtagandenivåerna höjdes ytterligare genom Parisavtalet 2015. Tillsammans med medlemsstaterna ingår Europeiska unionen som en part i dessa avtal och fastställer mål för hela unionen.

När lagstiftningen på miljö- och klimatområdet breddades både på unionsnivå och globalt uppstod det ett behov av högkvalitativa data för att kunna övervaka framstegen och identifiera brister och framväxande problem. Mot den här bakgrunden föreslog kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors 1989 att man skulle införa ett europeiskt system för mätmetoder och kontroll inom miljöområdet. Han kom även med idén om att inrätta Europeiska miljöbyrån. Europeiska miljöbyrån och det europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning inrättades 1994[1] i syfte att tillhandahålla oberoende bedömningar av miljön i Europa och stödja miljöpolitiska beslut i unionen.

Många av EU:s miljödirektiv kräver att medlemsstaterna mäter vissa parametrar och rapporterar sina data och framsteg med en fastställd frekvens. Det som började som pappersrapporter skickade per post av de nationella myndigheterna har nu blivit en rapporteringsplattform på nätet med datamängder som under de senaste 25 åren bara fortsätter att växa. I dag rapporterar mer än 400 institutioner i mer än 39 länder uppgifter med Europeiska miljöbyråns rapporteringsverktyg Reportnet. När uppgifterna lämnats in genomgår de EEA:s kvalitetskontroll och kvalitetssäkringsprocesser för att säkerställa överensstämmelse och jämförbarhet. Utöver de uppgifter som inkommer från de mer än 400 rapporteringsskyldiga instanserna har uppgifter från nya källor, inklusive satellitobservationer från Europeiska jordövervaknings- och jordobservationsprogrammet Copernicus samt medborgarforskning, bidragit till att förbättra byråns förmåga att övervaka förändringar i miljö och klimat.

EEA:s verktyg för spridning online ger fri tillgång till dessa uppgifter, som omfattar allt från Europeiskt luftkvalitetsindex (livekarta över luftföroreningskoncentrationer i Europa) och vatteninformationssystemet för Europa (WISE) till information om utsläpp av växthusgaser per sektor och land och en omfattande databas med detaljerade översikter över politik och åtgärder för klimatförändringar som planerats av medlemsstaterna.

Utifrån all denna information sammanställer EEA regelbundet indikatorer och utvärderingar för att övervaka framstegen mot de olika EU-målen. Vi har till exempel nyligen publicerat vår årliga rapport om tendenser och prognoser (Trends and projections), där vi följer upp EU:s arbete för att nå 2020-målen för minskade utsläpp av växthusgaser och en ökning av förnybar energi och energieffektivitet. Vår utvärdering visar att EU har rätt förutsättningar för att klara 2020-målen, men att större insatser krävs för att uppfylla målen för 2030. På samma sätt bekräftade vår senaste briefing att EU har uppfyllt Aichi-målet om att utse 10 procent av sina havsområden till marina skyddsområden. Detta måste dock kompletteras med effektiva bevarandeåtgärder. Trots framgångarna visar vår senaste årliga rapport om miljöindikatorer, som mäter EU:s framsteg mot de prioriterade målen inom det sjunde miljöhandlingsprogrammet, att Europeiska unionen fortsätter att ligga efter när det gäller miljömålen för 2020, särskilt på områdena skydd av biologisk mångfald och naturresurser.

För att kunna göra rättvisande utvärderingar krävs det tillförlitliga uppgifter. För merparten av dataflödena gäller att kvaliteten på EU-nivå är beroende av kvaliteten på de uppgifter som rapporteras av medlemsländerna. Ett exempel på detta är EU:s inventeringsdata för utsläpp av växthusgaser, som är en sammanställning av medlemsstaternas inventeringsdata. Därför arbetar EEA inte bara för att säkerställa uppgifternas kvalitet, utan hjälper även till med att skapa en enhetlig kontroll- och rapporteringsmekanism i medlemsstaterna. Inom vissa arbetsområden främjar det europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning utbyte av bästa praxis både inom unionen och i EU:s östra grannländer samt i Medelhavsområdet.

Tillgänglighet och öppenhet är centrala delar i EU:s miljö- och klimatpolitik. Ett tydligt system för övervakning, rapportering och verifiering är avgörande för att kunna kontrollera att åtaganden fullföljs och identifiera vilka ytterligare åtgärder som krävs för att man ska kunna leva upp till dessa åtaganden. Behovet av ett öppet och tydligt ramverk är ännu mer uppenbart när det gäller globala ansträngningar som till exempel Parisavtalet om klimatförändringar. I Parisavtalet erkänns formellt betydelsen av regelbunden rapportering av ländernas utsläpp och de åtgärder som vidtas.

Sedan EEA inrättades för 25 år sedan har dess specialiserade personal och dess partner från det europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning, inklusive de europeiska ämnescentrumen, analyserat de uppgifter som inkommit från medlemsstaterna och omarbetat dem till politiskt relevanta kunskaper. På samma sätt som enskilda politikområden inom EU allt oftare har kommit att inkluderas i systemomfattande politiska ramverk, har EEA stärkt sitt systematiska och integrerade analytiska arbete. Sedan EEA offentliggjorde sin första rapport om miljösituationen och miljöutsikterna i Europa (SOER) 1995 har EEA fokuserat allt mer på att få en systemomfattande förståelse, exempelvis när det gäller mobilitet och energi, och få kunskap om kopplingarna på global nivå och utmaningar gällande samhällsstyrningen.

Det står klart att 2000-talets miljö- och klimatutmaningar inte längre kan analyseras eller hanteras utan att ta hänsyn till de samhällsekonomiska trenderna i Europa och världen. I dessa tider av omfattande global samverkan är det fortfarande en stor utmaning att skapa relevanta analyser i rätt tid som inkluderar olika geografiska områden och tidslinjer, samtidigt som man ska presentera korrekta prognoser. EEA och europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning kommer därför tillsammans att fortsätta investera i rapporterings- och kunskapssystem i syfte att förse beslutsfattare i Europa och i övriga världen med meningsfulla beslutsunderlag.

Hans Bruyninckx

Europeiska miljöbyråns verkställande direktör

Ledaren publicerades i Europeiska miljöbyråns nyhetsbrev nr 4/2018 i december 2018.

Anmärkning:
[1] Inrättandeförordningen antogs 1990 och ändrades 2009.