Nya menyer, nya landskap – Jordbruk och livsmedel i Europa

Jordbruket har alltid inneburit mer än bara livsmedelsproduktion. I århundraden har jordbruket format landskapet, lokalsamhällena, ekonomin och kulturen i Europa. För hundra år sedan fanns det gott om små gårdar på landsbygden, och många hus i städerna hade små grönsaksland. På marknaderna erbjöds lokala, säsongsbetonade produkter, och för de flesta européer var kött något exklusivt som man bara åt vid särskilda tillfällen. Men under de senaste 70 åren har jordbruksproduktionen gått från att vara en lokal verksamhet till en global industri vars målsättning är att tillhandahålla livsmedel åt en växande befolkning med globaliserade smaker i Europa och resten av världen. I dag kan EU:s medborgare äta lamm från Nya Zeeland med ris från Indien tillsammans med kaliforniskt vin och brasilianskt kaffe. Färska tomater som odlas i nederländska eller spanska växthus kan köpas året om.

I en alltmer urbaniserad och globaliserad värld måste jordbrukarna kunna producera allt större mängder livsmedel. En ökande konkurrens krävde en uppskalning av ekonomin – ett intensivt jordbruk - gynnande större företag som ofta är specialiserade på ett fåtal grödor eller boskap på större områden och som har säkerställd tillgång till marknader över hela världen. Det europeiska jordbruket var inget undantag.

Jordbruket i Europa: fokus på en ökad produktion

Precis som luft och vatten är mat ett grundläggande mänskligt behov. Oavsett om det beror på en naturkatastrof eller dålig politik skulle otillräcklig tillgång till livsmedel kunna leda till att hela samhällen svälter. Med tanke på detta har livsmedelsproduktionen alltid betraktats inte bara som en verksamhet som bedrivs av enskilda jordbrukare, utan som en nationell politisk och säkerhetsmässig fråga, inklusive en ekonomisk säkerhetsfråga. På 1800-talet arbetade de flesta européer inom jordbruket, men antalet anställda inom jordbruket har minskat sedan dess, främst på grund av ökad användning av jordbruksmaskiner och bättre löner i städerna.

Det var utifrån detta som EU-medlemsstaterna enades om en gemensam jordbrukspolitik[i], som ursprungligen syftade till att säkerställa att det fanns tillräckligt med mat till rimliga priser i Europa. Detta innebär även att tillräckligt många jordbrukare behöver bo kvar på och odla sin mark. Den globala konkurrensen driver dock ner priserna och bara en liten del av det slutliga försäljningspriset går till jordbrukarna. Med tiden har den gemensamma jordbrukspolitiken kommit att omfatta åtgärder för att hjälpa landsbygdsekonomin i allmänhet samt minska jordbrukets påverkan på miljön och skydda jorden[ii].

Under de senaste årtiondena har den landareal som används för jordbruk i Europa krympt till följd av städernas och (om än i mindre utsträckning) skogarnas och skogsmarkernas utbredning. I dag används över 40 procent av Europas landareal för jordbruksverksamhet. År 2016 fanns det över tio miljoner jordbruksföretag[iii] i EU, och omkring 3 procent av dessa nyttjade mer än hälften av jordbruksmarken[iv]. Omkring två tredjedelar av jordbruken i Europa är mindre än fem hektar (50 000 m², vilket motsvarar ungefär sju fotbollsplaner) och består till stora delar av fritids- och självhushållsjordbruk, som själva konsumerar mer än hälften av sin produktion. Många jordbrukssamhällen, särskilt i områden med lägre jordbruksproduktivitet, har att kämpa med nedläggningen av jordbruksmark och en sjunkande och åldrande befolkning, vilket sätter småjordbruken under ytterligare press.

Europas jordbrukslandskap kännetecknas i allt större utsträckning av liten mångfald av grödor och stora områden och allt större åkrar med bara ett fåtal grödor, som vete eller majs. Sådana intensiva jordbrukslandskap har betydligt mindre biologisk mångfald än landskap som kännetecknas av mindre åkrar där olika grödor odlas och som åtskiljs av rader av buskar eller små skogsmarker.

Intensivt jordbruk: större skördar men större påverkan

Produktiviteten ökade också delvis genom intensivare användning av syntetiska kemikalier, till exempel gödnings- och bekämpningsmedel. Genom tiderna har jordbrukare använt stallgödsel eller mineraler för att gödsla jorden och öka produktiviteten. Gödselmedel tillför jorden näringsämnen som är nödvändiga för att växterna ska växa.

Syntetiska gödselmedel uppfanns i början av 1900-talet och salufördes på bred front från 1950-talet och framåt för att lösa problemet med ”utarmningen av kväve i jorden” så att produktiviteten kunde öka. Syntetiska gödselmedel innehåller främst kväve, fosfor och kalium, men även andra ämnen förekommer i mindre utsträckning, som kalcium, magnesium, svavel, koppar och järn. Jordbruket är förlitar sig också på växtskyddsmedel – ett brett urval av främst kemiska ämnen som syftar till att eliminera oönskade ogräs, insekter och svampar som skadar växterna och hämmar deras tillväxt.

Å ena sidan säkrar syntetiska gödsel- och bekämpningsmedel större skördar för att tillgodose efterfrågan på mat från den växande befolkningen i både Europa och resten av världen. Större skördar har också lett till lägre priser på livsmedel.

Å andra sidan tas inte allt det kväve som tillförs upp av växterna. Den överdrivna användningen av syntetiska kemikalier kan förorena marken, sjöarna och grundvattnet i ett vidare område, och kemikalierna kan även hamna i atmosfären som dikväveoxid – den största växthusgasen efter koldioxid och metan. Vissa bekämpningsmedel skadar pollenatörer, såsom bin, och utan pollenatörer kan vi helt enkelt inte producera tillräckligt med mat.

De europeiska länderna producerar betydligt mer kött än på 1960-talet. Och för kött, särskilt nötkött, krävs betydligt mer mark och vatten än för växtbaserade livsmedel. Dessutom ger djurhållning med nötkreatur upphov till metan[i] och dikväveoxid, som båda är mycket kraftfulla växthusgaser. Boskap beräknas stå för mer än 10 procent av de totala växthusgasutsläppen.

Ohållbar markanvändning skadar jorden och ger minskad produktivitet

Jordens produktivitet på lång sikt styrs av dess allmänna tillstånd. Om vi fortsätter att använda denna resurs som vi gör nu kommer vi bland annat också minska jordens förmåga att producera tillräckligt med foder och livsmedel för mänsklig konsumtion.

Intensivt jordbruk utsätter marken och jorden för stora påfrestningar, bland annat föroreningar, erosion och kompaktering till följd av tunga jordbruksmaskiner. Ett allt större antal studier pekar på hur vanligt det är med kemikalierester[ii] från bekämpningsmedel och gödselmedel i Europa ([1]). För vissa kemikalier, såsom koppar och kadmium, visar jordproverna från vissa områden på kritiskt höga nivåer. Överskott av näringsämnen (kväve och fosfor) har förändrat livet i sjöar, floder och hav, och enligt EEA:s senaste utvärderingar ([2]) av vatten måste näringsämnena minska omedelbart för att dessa ekosystem inte ska ta ytterligare skada.

Utöver markresurserna och biologisk mångfald i jorden har den ökade livsmedelsproduktionen även påverkat vår kost på sätt som vi inte har förutsett.

Förändrade matvanor orsakar nya problem

Fem av de sju största hälsoriskerna i dag (högt blodtryck, högt kolesterol, fetma, alkoholmissbruk och otillräcklig konsumtion av frukt och grönsaker), vilka alla orsakar för tidig död, är kopplade till vad vi äter och dricker. Mer än hälften av Europas vuxna befolkning[iii] klassas som överviktig, vilket inbegriper 20 procent som klassas som feta. Barnfetma är också ett växande problem.

Jämfört med för 50 år sedan konsumerar EU:s medborgare mer mat per person. Intaget av animaliskt protein, främst kött- och mjölkprodukter, har fördubblats under denna period och är för närvarande dubbelt så stort som genomsnittet i världen. Varje år äter vuxna EU-medborgare i genomsnitt exempelvis 101 kg spannmål och 64 kg kött per person – siffror som har minskat något de senaste åren men som fortfarande ligger långt över genomsnittet i världen. Vi konsumerar också mer socker och sockerprodukter (13 kg) än fisk och skaldjur (10 kg).

Samtidigt går 88 miljoner ton livsmedel till spillo[iv] i Europa varje år, vilket motsvarar 178 kg per person. Matsvinnet innebär att alla resurser som används för att producera maten – vatten, jord och energi – också slösas bort. Dessutom bidrar de föroreningar och växthusgaser som släpps ut i samband med produktion, transport och marknadsföring till miljöförstöringen och klimatförändringar.

Samtidigt finns det miljontals människor i världen som inte får tillräckligt med näringsrik föda. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation var över 820 miljoner människor[v] i världen undernärda 2017. Enligt Eurostat hade 12 procent av EU:s medborgare inte råd[vi] med en måltid av god kvalitet varannan dag under 2017.

Det är uppenbart att ökad livsmedelsproduktion inte alltid innebär bättre kost för alla. Detta är ett allmänt erkänt problem, och europeiska och globala åtgärder har vidtagits för att ta itu med matsvinn[vii] och undernäring, bland annat genom målen för hållbar utveckling, närmare bestämt mål 2: Ingen hunger[viii] och mål 12: Hållbar konsumtion och produktion[ix]. Hälsosammare kost och mindre matsvinn, till exempel genom jämnare fördelning av hälsosamma och näringsrika livsmedel i samhället och världen, skulle kunna minska en del av den påverkan på hälsan, miljön och klimatet som livsmedelsproduktionen på land ger upphov till.

Konkurrerande efterfrågan på jordbruksmark

EU:s gemensamma jordbrukspolitik och den inre marknaden har gjort att livsmedel som produceras i EU i överensstämmelse med höga säkerhetsstandarder har blivit ett normalt inslag i vår vardag. Utöver denna handel med livsmedelsprodukter inom EU importerar och exporterar[x] EU livsmedelsprodukter från och till resten av världen, och denna import och export stod för 7 procent av den totala handeln med länder utanför EU under 2018. EU är en stor importör av färsk frukt och färska grönsaker och exporterar drycker, spritdrycker och kött. Indirekt innebär denna livsmedelshandel att EU importerar och exporterar markresurser. Tillsammans med palmoljeproduktionen är den växande globala köttkonsumtionen en av orsakerna till att regnskogar skövlas, som ofta omvandlas till betesmark för boskap och palmoljeplantager.

Marken brukas dock inte bara för att producera livsmedel eller djurfoder. En allt större del av Europas jordbruksmark används till att odla grödor som raps, sockerbetor och majs för biobränsle. Konkurrerande behov gör att marken, i synnerhet jordbruksmarken, utsätts för ytterligare påfrestningar, särskilt när det gäller odling av energigrödor. Biobränslen ses som ett sätt att minska utsläppen av växthusgaser, men detta beror på hur de produceras och vilket växtmaterial som används. Olika biobränslen har oavsiktliga negativa konsekvenser för miljön. För att förhindra sådana konsekvenser har EU antagit ett antal hållbarhetskriterier[xi] som ska begränsa biobränslenas negativa följder för miljön, bland annat markresurserna.

EU:s miljöpåverkan på jord och mark är inte begränsad till EU:s territorium. I Europa konsumerar vi även jordbruksprodukter som har importerats från resten av världen. I de länder som exporterar till EU påverkas mark och jord, liksom andra resurser som vatten och energi, av den höga konsumtionsnivån inom EU. För att säkerställa regelbundna leveranser kan multinationella företag också köpa stora landområden i tredjeländer så att de europeiska konsumenternas behov tillgodoses.

Enligt en nyligen publicerad rapport[xii] från den vetenskapliga kunskapsplattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster har produktiviteten minskat hos ungefär en fjärdedel av den globala markytan till följd av markförstöring. Dessutom kan minskande populationer av pollenatörer orsaka skördeförluster till ett värde av 500 miljarder euro per år.

Hur ser framtiden ut?

Enligt FN:s prognoser[xiii] kommer världens befolkning att öka med två miljarder under de kommande 30 åren och uppgå till 9,7 miljarder år 2050. Denna ökning innebär i sig att vi måste ändra vårt sätt att odla, producera och konsumera livsmedel. Livsmedelsproduktionen måste öka samtidigt som hänsyn tas till klimatförändringarna.

Det sätt vi producerar livsmedel på land i dagsläget gör dock att vi redan utsätter denna ändliga resurs för alltför stor tryck. Men om man minskar livsmedelsproduktionen i Europa och i stället tillgodoser den inhemska efterfrågan genom ökad import, kan detta ha allvarliga effekter på världsmarknaden för livsmedel, driva upp livsmedelspriserna och leda till ytterligare undernäring hos utsatta befolkningsgrupper.

Situationens brådskande karaktär gör att vi måste se över vårt förhållningssätt till livsmedel – både vad vi äter och hur vi producerar vår mat. Slutsatsen av denna omprövning kommer med största sannolikhet bli att vi måste äta mindre kött och mejeriprodukter och mer säsongsbetonade frukter och grönsaker. För närvarande tar man fram och saluför växtbaserat ”kött” och växtbaserad ”mjölk” och andra växtbaserade livsmedel med motsvarande näringsvärde men betydligt lägre resursförbrukning (resurser som mark, vatten och energi). Frågan är om denna typ av alternativa varor kommer att bli normen snarare än undantaget i våra varukorgar.

Det är också nödvändigt att matsvinnet minskar ute på fälten, på marknaden och i hemmen. För att möta den stigande efterfrågan av livsmedel och förhindra ytterligare avskogning kommer den intensiva produktionen att behöva fortsätta i vissa områden. Vi måste dock sätta stopp för de föroreningar som är för förknippade med ett sådant jordbruk. För en hållbar livsmedelsproduktion måste också problemet med avfolkning uppmärksammas för vissa områden genom att uppmuntra fler människor att stanna kvar och ta hand om marken, skydda den lokala biologiska mångfalden och producera produkter av hög kvalitet.

Kväve: nyckeln till växternas tillväxt

Växter består huvudsakligen av väte, syre, kol och kväve. De kan lätt få kol, väte och syre från vattnet och koldioxid från atmosfären, men tillgången till kväve är inte lika självklar. Jorden kan urlakas på kväve efter ett par skördar.

Atmosfären består till över 70 procent av kväve, men växterna kan inte använda kväve i den form som finns där. Endast vissa i naturen förekommande bakterier som lever i symbios med växter (särskilt baljväxter) kan omvandla atmosfäriskt kväve till en form som växterna kan använda. Inom det traditionella jordbruket lät man marken gå i träda eller planterade baljväxter mellan skörden och sådden av nästa gröda för att kvävelagren i jorden skulle fyllas på.