nästa
föregående
poster

Article

Intervju - Betalar den som förorenar?

Ändra språk
Article Publicerad 2022-09-19 Senast ändrad 2023-08-29
5 min read
Photo: © Perry Wunderlich, REDISCOVER Nature/EEA
En enkel men kraftfull tanke står i centrum för miljölagstiftningen i EU, nämligen principen att förorenaren betalar. Denna princip har använts för skatter, böter och andra åtgärder, t.ex. genom utsläppskvoter och direktivet om miljöansvar. Vi talade med professor Geert Van Calster om denna princip, dess fördelar och brister.

Vad innebär principen att förorenaren betalar?

Principen att förorenaren betalar är en enkel princip som bygger på sunt förnuft: den som förorenar – och det kan vara aktörerna eller deras verksamhet – ska betala för att rätta till det som gått fel. Det kan handla om att sanera ett förorenat område eller stå för sjukvårdskostnaderna för människor som drabbats.

Historiskt sett har det varit ett mycket effektivt koncept för att lindra de negativa följderna av föroreningar. Den har medfört en moralisk och rättslig skyldighet att åtgärda problemet. I pressande fall bidrog den till att utforma strategier och åtgärder, vilket möjliggjorde kraftfulla insatser för att hitta föroreningskällorna och klargöra frågan om ansvar, minska föroreningsnivåerna och ge viss ersättning till de drabbade. Till exempel var vissa ekonomiska verksamheter, som man visste släppte ut föroreningar, tvungna att installera filter för att minska utsläppen, eller inrätta sektorsvisa fonder för att ersätta skador.

Även i enkla fall, när man kan identifiera den som förorenat, kan tillämpningen vara svår. Den ”skyldige” kanske inte kan betala och moderföretaget eller aktieägarna kan inte alltid hållas ansvariga för ett dotterbolags verksamheter. Alla länder har inte ett väletablerat rättsligt system för att hantera dessa fall. Även om de har det, är en rättsprocess ofta både långdragen och kostsam.

Med tiden har principen dessutom tillämpats på mer komplicerade fall med långlivade och allmänt förekommande föroreningar, såsom luftföroreningar från diffusa källor, där bedömningen av ansvarsfrågan och genomförandet blir ännu svårare.

Hur kan vi fastställa vem som ska betala vem?

När det gäller diffusa utsläpp är det inte lätt att spåra och hitta den som förorenar och koppla denne till de personer som drabbas. Luftföroreningar kan orsakas av förorenande ämnen från olika källor och platser, och vissa kanske finns i andra länder. Vi måste också komma ihåg att den förorenande verksamheten ger oss positiva saker och fördelar. Det kan vara varor och tjänster som mat, kläder och transporter, som är till nytta både för oss som individer och samhället i stort.

Förorenande verksamheter utanför EU skulle till exempel kunna påverka lokalsamhällena, men moderföretaget kan vara baserat i EU och de europeiska konsumenterna drar nytta av produkterna. Det är svårt att bara hålla den operatör som driver verksamheten ansvarig i sådana fall. Samhället i stort får ofta bära kostnaderna.

Kostnaderna eller skadan och fördelarna är emellertid inte jämnt fördelade. Låginkomstgrupper eller mer sårbara grupper, som ensamstående föräldrar, bor ofta närmare vägar och är därmed mer utsatta för föroreningar från vägtransporter.

Finns det några bra exempel på åtgärder som har varit effektiva?

Det finns två olika typer av strategier. Den första går ut på att hjälpa de som är drabbade, och här har vi många goda exempel i EU. Bullervallar eller liknande som byggs längs motorvägarna kan minska bullernivån betydligt och därmed också skadan för de som bor i det området.

Den andra typen syftar i första hand till att begränsa eller förebygga föroreningar och skadliga verksamheter. Man kan t.ex. införa skatter, utsläppskvoter eller specifika tekniska lösningar. I Europa inför man till exempel renare bränslen eller arbetar med att gradvis minska koldioxidutsläppen från nya bilar. Inom vissa sektorer finns det utsläppsrätter, som kan köpas och säljas. Syftet med en del av dessa åtgärder är att justera priset på ett sätt som påverkar konsumenternas beteende. På samma sätt tar många medlemsstater numera betalt efter den mängd vatten som tas ut eller används, i stället för antalet kranar, vilket i hög grad har förändrat vår användning av vatten.

Finns det några brister i hur vi använder principen att förorenaren betalar?

Tyvärr kan dagens system betraktas och användas som ett sorts ”tillstånd att förorena”: så länge du kan betala – alltså om du har råd, får du lov att förorena. Detta hänger nära samman med den ojämlika fördelningen av fördelar och kostnader kopplat till förorenande aktiviteter. Ojämlikheten står också i centrum för de globala klimatförhandlingarna, både när det gäller historiska utsläpp (den mängd som varje land hittills har släppt ut) och nuvarande utsläpp per person. I den bästa av världar skulle alla få en lika stor utsläppskredit.

En andra viktig brist är att ”betalningen” nästan aldrig täcker alla ”kostnader”. Kontaminerade marker i gamla industriområden skulle kanske kunna saneras så att människor kan bo där. Det är en mycket dyr process, men det är inte säkert att den reparerar den skada som redan skett på vattenförekomsterna eller människor och djur, som är beroende av vattnet. Kostnaderna begränsas ofta till driftskostnader och visar inte det verkliga värdet av den nytta vi får av naturen.

Kan vi utveckla ett system som täcker hela värdet?

Vi behöver en enhetlig och global strategi som tar itu med alla utmaningar vi står inför – miljöförstöring, klimatförändringar, resursanvändning och ojämlikheter – på samma sätt som FNs mål för hållbar utveckling gör. Målet med den europeiska gröna given är att föra in en del av detta tänk i EU:s politik.

För att täcka det faktiska värdet skulle vi behöva ett mycket mer ambitiöst skattesystem, både för företag och enskilda, som är utformat för att skapa ett mer hållbart beteende. Kostnaderna måste också integreras inte bara nedströms till konsumenterna utan även uppströms till producenterna. Eftersom konsumtions- och produktionssystem är sammankopplade över hela världen kräver integrationen en strategi som sträcker sig bortom suveräna staters regler och bestämmelser.

För att vara effektiv måste strategin backas upp av tillsynsmyndigheter med hjälp av ett styrningssystem, som med tydliga bestämmelser kan säkerställa och genomdriva lika villkor. Förutom ambitiösa skatter och gemensamma normer kommer det att krävas åtgärder på fältet, som antidumpningstullar och gränsskatter på koldioxid och även en gemensam strategi mot miljöfarliga subventioner. 

 

Professor Geert Van Calster
Chef vid den juridiska institutionen för europeisk och internationell rätt vid universitetet i Leuven

 

Permalinks

Geographic coverage

Temporal coverage

Taggar

Insorterad under
Insorterad under signals, signals2020
Dokumentåtgärder