Fiske i grumliga vatten - Havsförvaltning i ett föränderligt klimat

Observationer av halten av löst syre i vattnet kopplat till de döda havskräftorna gjorde att forskarna vid DMU, Danmarks Miljöundersökningar, drog slutsatsen att en ovanligt stor areal på botten av södra Kattegatt var syrefri. De märkliga händelserna orsakades av ”anoxi” – syrebrist – i havsbottnen den natten. Forskarna tror att havskräftorna kvävdes!

Tjugotvå år senare är stora områden på botten av Östersjön syrefria eller ”döda”.

Bornholm, en idyllisk dansk ö vid Östersjöns inlopp, mitt emellan Sverige, Tyskland och Polen, är välkänd för sin böckling. I århundraden var den rikliga tillgången på fisk basen för den lokala ekonomin.

På 1970-talet kom ungefär hälften av fiskarnas inkomster från torskfiske. I slutet av 1980-talet hade torskfiskets andel ökat till 80 procent av det sammanlagda fångstvärdet. Många fiskare såg ljust på framtiden och investerade i nya fartyg. Men 1990 började fångsterna minska i snabb takt. Torskfisket har aldrig återhämtat sig. Kollapsen satte stor ekonomisk press på samhället Bornholm.

Den snabba och omfattande minskningen av torskbestånden i Östersjön har inneburit att mycket energi har gått åt till att försöka förstå vad som orsakade den ursprungliga ökningen och den efterföljande kollapsen. Regionen har blivit en internationell fallstudie som ger lärdomar för andra regioner. Berättelsen från Östersjön är inte okomplicerad – det är snarare situationens komplexitet som åskådliggör den utmaning politikerna står inför när det gäller havsmiljön.

Precis som sina kollegor i resten av Europa måste Bornholms fiskare följa den gemensamma fiskepolitikens rättsligt bindande begränsningar som fastställer hur mycket fisk av varje art som får fångas och var den får fångas.

Internationella havsforskningsrådet – International Council for the Exploration of the Sea (ICES) – ger regelbundet vetenskaplig rådgivning om biologiskt säkra fångstnivåer. Undersökningsdata för fiske, fångststatistik och miljöövervakning av oceanografiska betingelser ger ett värdefullt underlag för bedömning av de mest fiskade handelsarternas hälsa. Särskilt antalet fiskar i en viss ålder i ett område är viktigt. Ju fler ungfiskar som överlever ett år, desto större fångster kan förväntas två till fem år senare, när fiskarna är fullvuxna. Och ju fler fullvuxna fiskar det finns, desto fler ägg.

EU:s medlemsstater fattar beslut om totala tillåtna fångstmänger (TAC‑mängder) utifrån den vetenskapliga rådgivningen. Besluten avspeglar ofta andra prioriteringar än skydd av bestånden. 2006 fiskades ungefär 45 procent av de uppskattade fiskbestånden i Europas hav över de biologiskt säkra gränserna. Fiskenivåerna hade godkänts på ministernivå.

Särskilt sedan 1960-talet har såväl den ökade användningen av konstgödsel som urbaniseringen lett till en dramatisk ökning av tillförseln av näringsämnen till Östersjön. Detta har lett till ökad tillväxt av fytoplankton och ökad fiskproduktion (mer fytoplankton innebär mer föda för fiskarna). Det har dock även lett till växande problem med anoxi i Östersjöns djupaste vatten.

När vatten nära havsbotten blir syrefritt frigörs vätesulfid från bottnen till vattnet. Vätesulfid är giftigt för de flesta livsformer, och det var troligen en kombination av vätesulfid och syrebrist som dödade havskräftorna i Kattegatt den där natten 1986.

De syrefria områdena i Östersjön är nu så stora att de har minskat de potentiella lekplatserna i centrala och östra Östersjön. Detta innebär att torskens lek blir mindre framgångsrik.

Fyra faktorer ligger bakom den höga överlevnadsfrekvensen för torskens ägg och yngel under perioden 1978–1983. Den primära förklaringen är att fisketrycket minskade i slutet av 1970-talet. För det andra ledde klimatförhållandena till ett inflöde av saltare vatten från Nordsjön. Östersjön var en insjö med sötvatten tills för 8 000 år sedan, då havsnivån steg och vatten från Nordsjön kunde flöda in i Östersjön. Inflödet av saltvatten till Östersjön är fortfarande viktigt för att salt- och syrehalterna ska kunna upprätthållas.

Inflödena av saltvatten ger högre syrekoncentrationer i torskens lekområden och därmed en högre överlevnadsfrekvens för äggen och fler ungfiskar. För det tredje fanns ett överflöd av Pseudocalanus acuspes, torskens huvudföda. Slutligen rådde brist på predatorer som skarpsill och sälar. Skarpsillen äter torskägg och sälarna är naturliga fiender till torsken.

Sedan mitten av 1980-talet har få större inflöden kommit från Nordsjön, vilket har lett till dåliga förhållanden för äggöverlevnaden och färre ungfiskar. Den lägre salthalten har också minskat tillgången på zooplankton, som är torskynglens basföda. Trots att gränsen för biologiskt säkra fiskenivåer sänktes under de efterföljande åren, har de politiskt överenskomna tillåtna fångstmängderna (TAC-mängderna) oftast överstigit dessa nivåer (figur 1).

Det illegala fisket bidrar till problemet. Enligt uppskattningar landas ytterligare 30 procent illegalt i denna del av Östersjön. Sommaren 2007 tog sig de polska fiskarnas illegala fiske sådana proportioner att EU-kommissionen utfärdade fiskeförbud för Polen för andra halvåret 2007.

Fig. 1 / Vetenskapligt grundade rekommenderade fångstnivåer (baserade på rådgivning från ICES), godkända totala tillåtna fångstmängder (TAC-mängder) och faktiska fångster i fiskeområdena runt Bornholm under åren 1989–2007. Källa: EEA, 2008.

Klimatets förändring påverkar både temperatur och saltbalans i Östersjön. Temperaturhöjningen i djupvattnet kommer att innebära att det behövs mer syre för nedbrytning och att halten av löst syre i vattnet minskar. Detta kommer i sin tur att bidra till att de syrefria områdena får större geografisk utbredning. Salthalten i Östersjön har sjunkit stadigt sedan mitten av 1980‑talet på grund av mer regn och minskat inflöde från Nordsjön.

Båda faktorerna är klimatberoende. Redan en relativt blygsam minskning av salthalten förskjuter balansen och förändrar sammansättningen av livsmiljön i Östersjön. Av de tre viktigaste fiskade arterna, torsk, sill och skarpsill, är torsken särskilt känslig för en lägre salthalt eftersom salthalten påverkar såväl torskens reproduktionskapacitet som tillgången på torskynglens basföda.

Enligt prognoserna för det framtida havsklimatet i Östersjön kommer regnmängden att fortsätta öka och inflödena från Nordsjön att fortsätta minska. Detta innebär att bestånden av torsk och annan havsfisk sannolikt fortsätter att minska om inte fisketrycket lättar.

Fig. 2 / Beräkningar av omfattningen av hypoxi (syrehalt under 2 ml/l) och anoxi (avsaknad av syre, ofta med närvaro av vätesulfid som reagerar med syre och bildar sulfat. När denna reaktion sker betraktas syrekoncentrationen som negativ) hösten 2007. Källa: http://www.helcom.fi/environment2/ifs/ifs2007/en_GB/HydrographyOxygenDeep/.

Som reaktion på de komplexa och allvarliga miljöproblemen i Östersjön har länderna i regionen enats om en aktionsplan för Östersjön för att bätre kunna utforma effektiva nationella åtgärder för integration av jordbruk, fiske och regionalpolitik. Denna plan, som antogs i november 2007, är en viktig grund för ett mer effektivt genomförande av EU-politiken i området.

EU:s politik inkluderar även det nya ramdirektivet om en marin strategi, enligt vilket angränsande länder ska uppnå ”en god miljöstatus” för Östersjön senast 2020, inklusive ett krav på att fiskbestånden återförs till ett gott tillstånd.

Den gemensamma fiskeripolitiken utformades för att reglera fiskeriverksamhetens ekonomiska och sociala aspekter samt dess miljöaspekter. Många av de mest kommersiellt värdefulla fiskarterna i Europa har dock överfiskats kraftigt och deras bestånd ligger nu under biologiskt säkra nivåer. Lagstiftningens utformning gör det dyrbart och svårt att med framgång sanktionera medlemsstater som överfiskar.

Eftersom man utan tvekan har misslyckats med en hållbar förvaltning av många av fiskbestånden har havsexperter efterfrågat en genomgripande översyn av fiskeripolitiken, som uppenbart är en produkt av kompromisser mellan olika länder. Havsmiljön borde behandlas som ett ekosystem snarare än en sektor som ska exploateras.

EU-kommissionens ledamot med ansvar för havsfrågor och fiske, Joe Borg, har till och med sagt att den gemensamma fiskeripolitiken inte uppmuntrar vare sig fiskare eller politiker till ansvarstagande och inledde en omedelbar översyn av fiskeripolitiken i september 2008, fyra år tidigare än planerat.