Mark och jord i Europa – Städernas betong breder ut sig

Under 2018 avslutade EU:s övervaknings- och observationsprogram av jorden, Copernicus, sin senaste EU-omfattande kartläggning. Denna utgjorde grunden för en detaljerad analys som Europeiska miljöbyrån, EEA, utfört av marktäcket och delvis även av markanvändningen i EEA:s medlems- och samarbetsländer[i]. Enligt dessa övervakningsresultat[ii] från programmet för samordning av information om miljön (Corine) har Europas marktäcke förblivit relativt oförändrat sedan år 2000 och består till omkring 25 procent av åkermark och permanenta grödor, medan 17 procent består av betesmark och 34 procent av skog. När den senaste tidens förändring av marktäcket undersöks i detalj visar sig dock två noterbara tender.

För det första fortsätter städerna och betonginfrastrukturen att breda ut sig. Av det totala område som EEA:s kartläggning omfattar står konstgjorda ytor visserligen för mindre än 5 procent, men ett större område – som är nästan lika stort som Slovenien – hårdgjordes (dvs. täcktes av betong eller asfalt) mellan år 2000 och 2018. Den goda nyheten är att utbredningen av nya konstgjorda ytor har saktat ner från 1 086 km2 per år mellan år 2000 och 2006 till 711 km2 per år mellan 2012 och 2018.

För det andra kunde man konstatera att det framför allt är jordbruksmark som går förlorad, främst på grund av stadsutbredningen och nedläggningen av jordbruk, medan den totala skogsarealen inte förändrats särskilt mycket. Den åkermark, betesmark och naturliga gräsmark som försvunnit motsvarade storleksmässigt ungefär de konstgjorda ytor som tillkommit. Och eftersom de flesta av Europas städer har byggts på och omges av bördig mark, är det ofta produktiv jordbruksmark som tas i anspråk och täcks med konstgjorda ytbeläggningar. Förlusten av jordbruksmark tycks dessbättre ha avtagit avsevärt och stannade av nästan helt under perioden 2012–2018.

Stadsbefolkningen och städerna fortsätter att växa

I dag bor nästan tre fjärdedelar av Europas befolkning i städer. Europas stadsbefolkning förväntas fortsätta att öka med upp till 30 miljoner människor[iii] fram till 2050. Ytterligare bostäder och infrastruktur (t.ex. vägar, skolor, avloppsvattenledningar och avfallsanläggningar) kommer att behöva byggas för att tillgodose behoven hos den växande befolkningen i Europa i allmänhet och i synnerhet i städerna.

Befolkningstillväxten är inte den enda orsaken till stadsutbredningen och den markexploatering och markförstöring som följer av denna. Stigande inkomster har också betydelse eftersom sådana ofta medför större hus, fler semesterbostäder och semesterorter längs kusterna samt fler kommersiella och industriella anläggningar för att möta konsumenternas ökade efterfrågan. Städernas utbredning och utbyggnaden av infrastrukturen i städerna har i många fall gått hand i hand med det ökade antalet samhällsekonomiska fördelar som många européer kunnat åtnjuta under de senaste årtiondena. Vissa av dessa livsstilsförändringar har dock långvariga negativa konsekvenser inte bara för landsbygden och naturen, utan även för städerna.

Alltmer fragmenterade landskap

Även om fragmentering av landskapet minskade mellan 2012 och 2015 fortsätter den att öka[iv] i de 39 EEA-länderna, särskilt på landsbygden och i glesbefolkade områden.

Vägar och järnvägar kopplar samman människor och stads- och landsbygdsområden, men utgör samtidigt ofta hinder för djur- och växtliv. När stadsområdena och tillhörande infrastrukturer expanderar över landskapet delas livsmiljöerna upp i mindre områden. Arter som lever i sådana allt mindre områden kan tvingas klara sig med färre resurser och en mer begränsad genpool. Om en djurpopulation sjunker under en kritisk nivå i ett visst område kan arten utrotas där. Detta är anledningen till att vissa arter bara återfinns på landsbygden eller i skyddade områden. Många vilda djur skadas eller dör också när de försöker ta sig över hinder såsom motorvägar.

Landskapsfragmenteringen är föremål för flera av EU:s politikområden, bland annat den övergripande EU-strategin för biologisk mångfald fram till 2020[v], som syftar till att stoppa förlusten av biologisk mångfald. I praktiken stöds denna strategi av konkreta åtgärder, till exempel etablering av grön infrastruktur[vi] – ett strategiskt planerat nätverk av naturliga och seminaturliga områden, som ska göra det möjligt för djur och växter att röra och sprida sig genom landskapet. Mot bakgrund av detta håller många europeiska länder på att bygga passager för vilda djur – tunnlar och broar som gör det möjligt för arter att ta sig över motorvägar och kanaler. Beroende på var passagerna är belägna och vilka arter som finns i området kan de göra verklig skillnad på lokal nivå. Häckar och rader med träd i öppna landskap främjar också förbindelserna mellan olika livsmiljöer samtidigt som det minskar andra risker exempelvis markerosion orsakad av vind.

Landskapsfragmentering förekommer även i skyddade områden. Jämfört med oskyddade områden verkar dock fragmenteringen öka i betydligt mindre grad i skyddade områden som ingår i EU:s Natura 2000-nätverk, vilket tyder på att väl genomförda naturskyddsåtgärder har positiva effekter.

När jordbruksmark läggs ner

I likhet med många andra miljöpolitiska frågor utgör fragmentering av landskapet ett dilemma. Å ena sidan leder utbyggnaden av transportnäten till mer fragmenterade landskap och ger upphov till ytterligare påfrestningar på ekosystemen, bland annat genom föroreningar. Å andra sidan medför transportnäten ekonomiska möjligheter (t.ex. jobb inom turismnäringen, industrin eller bioekonomin) för landsbygden, som ofta är starkt beroende av jordbruk och drabbas av nedläggning av jordbruksmark.

För landsbygden är nedläggningen av jordbruksmark en mycket relevant fråga, särskilt i avlägsna regioner där den lokala ekonomin är starkt beroende av jordbruket, som ofta bedrivs av småskaliga jordbruk och med låg produktivitet. I sådana samhällen tenderar de yngre generationerna att flytta till städerna och småskaliga jordbruk kämpar för att konkurrera ekonomiskt på en marknad där jordbruket blir alltmer strukturerat och intensivt. Under de kommande 20–30 åren kommer stora områden med jordbruksmark troligen att överges[vii] i delar av Europa.

När marken inte brukas tar växtligheten – och träden – över det övergivna området. Efter århundraden av omfattande markskötsel, såsom bete med får eller getter, leder dock naturlig igenväxning ofta till ekosystem med färre arter. För att bevara livsmiljöer och arter i EU är det därför ofta bättre att stödja jordbrukarna så att de kan bedriva ett extensivt jordbruk med höga naturvärden. Nya incitament, såsom diversifiering av inkomstkällorna (t.ex. genom turism) eller högre priser för livsmedel av hög kvalitet, kan hjälpa till att vända trenden.

Intensiv markförvaltning påverkar jorden och dess funktioner

Urbaniseringen, befolkningstillväxten och den ekonomiska tillväxten å ena sidan och nedläggningen av jordbruksmark å andra sidan har lett till att fler människor lever på och är beroende av en mindre yta i Europa. Medan vissa områden avfolkas och har att kämpa med minskade jordbruk och ekonomisk verksamhet, blir andra områden – både städer och jordbruksområden – föremål för en allt intensivare användning.

I jorden sker en nästan osynlig interaktion mellan många olika jordlevande organismer, organiska ämnen från växter och rötter samt material från vittrad sten och sediment. Detta känsliga skikt av biomineraler ovanpå jordskorpan kan ses som ett eget ekosystem. Intensiv markanvändning kan påverka jorden och dess funktioner avsevärt och på många olika sätt, bland annat genom hårdgörning, erosion, kompaktering och förorening.

Jord som hårdgjorts, dvs. täckts av byggnader, asfalt eller betong, förlorar bland annat sin förmåga att absorbera och hålla kvar vatten och producera livsmedel. Användningen av tunga maskiner kan förändra markstrukturen och göra jorden mer kompakt, så att mängden luft och vatten minskar i de delar av jorden där växternas rötter tar upp vatten och näringsämnen och där markdjur och mikroorganismer bryter ner organiskt material. Hårdgjord eller hårt packad jord absorberar mindre regnvatten, vilket i sin tur ökar avrinningen från ytan, markerosionen och risken för översvämning.

Vid ökad produktivitet förlitar man sig ofta på syntetiska gödselmedel och växtskyddsmedel samt vissa jordbruksmetoder som kan orsaka erosion och förorening. Exempelvis tenderar monokulturer av majs att öka erosionen. Erosionen av matjorden leder till lägre avkastning och kan därför påverka jordbrukarnas inkomster. Erosion kan också påverka den biologiska mångfalden eftersom de översta jordskikten som regel rymmer den största mångfalden och den största mängden jordlevande organismer. Enligt vissa uppskattningar[viii] går den genomsnittliga jorderosion som orsakas av vatten i dag 1,6 gånger snabbare än den genomsnittliga jordbildningen i EU. Vind och skördeförluster är också vanliga orsaker till jorderosion.

På samma sätt kan överdriven användning av mineralgödselmedel förorena jorden med kadmium (se Intervju – Markförorening: det oroväckande arvet efter industrialiseringen) och påverka markens ekosystemfunktion (se Intervju – Jord: den levande skatten under våra fötter). Markerosion eller översvämning kan göra att förorenande ämnen hamnar i vattendrag, läcker ner till grundvattnet och sprids vidare. Eller så kan avfallshanteringsmetoder som deponering eller utsläpp av avloppsvatten på marken medföra att föroreningar, bland annat mikroplaster, hamnar i jorden. I Europa regleras föroreningarna från industrin av EU-lagstiftningen, vilket lett till avsevärdiga minskningar. Trots detta släpper industrianläggningarna ut en del föroreningar till marken. Uppgifter från 30 000 anläggningar om hur stora utsläpp och vilka av 91 föroreningar som anläggningarna släpper ut offentliggörs på en webbportal (europeiskt register över utsläpp och överföringar av föroreningar[ix]) som förvaltas av EEA och Europeiska kommissionen. Utöver kända och reglerade ämnen, har intresset ökat under senare år för allt flera nya föroreningar, exempelvis långlivade organiska kemikalier som används i växtskyddsmedel, som förorenar jorden i Europa. Beroende på vilka effekter dessa kan ha kommer nya åtgärder med största sannolikhet att behöva vidtas för att skydda miljön och människors hälsa.

Föroreningar är inte alltid kopplade till lokala föroreningskällor. Vind och regn kan föra med sig luftföroreningar till de mest otillgängliga delarna av världen. Liksom i sjöar och hav kan de sedan ackumuleras i jorden över tid och påverka dessa ekosystem.

Bevara och skapa förbindelser mellan naturområden, återanvända och återvinna stadsområden

När så värdefulla och begränsade resurser som mark och jord står på spel finns det bara ett alternativ: att förhindra att de förstörs och se till att de används på ett hållbart sätt.

EU strävar efter att uppnå målet om inget nettoianspråktagande av mark senast 2050 i överensstämmelse med de globala målen för hållbar utveckling. Ett självklart sätt att begränsa stadsutbredningen är att tillvarata de befintliga stadsutrymmena på ett bättre sätt. I dag står återanvändande av mark och förtätning (t.ex. att en gammal industrianläggning används för utbyggnad av infrastruktur eller stadsutbredning) för bara 13 procent av nyutbyggnaden (se EEA-indikatorn[x] och kartvisare över markåteranvändande[xi]), och markexploatering fortsätter att vara ett problem (se kartvisare över markexploatering[xii]). Europas fysiska planerare, särskilt stadsplanerarna, måste spela en central roll för att begränsa stadsutbredningen genom att utforma kompakta men gröna städer där viktiga faciliteter befinner sig inom gångavstånd eller mobilitetssystemen minskar transportavstånden och transporttiderna, eller genom att utforma ett omfattande nät av grön infrastruktur som skapar förbindelser mellan alla naturområden på hela kontinenten.

För att sådana planer ska bli verklighet måste många olika berörda parter involveras och viktiga förvaltningsfrågor tas upp (se Förvaltning – Gemensam sak för en hållbar markförvaltning).