I närbild – vatten i staden

Genom historien har människan slagit sig ner och byggt städer nära floder och sjöar. För det mesta förde vattendragen med sig rent vatten och tog med sig föroreningar därifrån. När en stad blev större växte också den totala efterfrågan på rent vatten och på avrinningen av det förorenade vattnet. På medeltiden fungerade de flesta av Europas floder som flöt genom en stad som ett naturligt avloppssystem. Med 1700-talets industrialisering började floderna dock även att ta emot de föroreningar som industrin släppte ut. Och så har det varit sedan dess. De som inte hade tillgång till en källa var tvungna att hämta vatten från floden – en tung daglig uppgift som oftast utfördes av kvinnor och barn.

Med avloppsvatten rinnande på gatorna och högre befolkningstäthet kunde sjukdomar spridas mycket snabbt med förödande konsekvenser för en stad, för såväl befolkning som ekonomi. En frisk stad betydde frisk arbetskraft, och den var grundstenen i det ekonomiska välståndet. Investeringar i ett offentligt vattensystem motverkade alltså inte bara de hälsoproblem som vattenföroreningen medförde, utan undanröjde också ekonomiska förluster till följd av sjukdomar bland arbetskraften, och frigjorde tid som tidigare hade gått till att hämta vatten.

Sådana offentliga tjänster är inget nytt. Att tillgång till rent vatten är avgörande för folkhälsan och livskvaliteten visste man redan för tusentals år sedan. För ungefär 4 000 år sedan använde minoerna på Kreta underjordiska rör av lera för vattenförsörjning och sanitet, och en spoltoalett[i], vilket man upptäckte under utgrävningarna av palatset i Knossos. Andra gamla civilisationer runtom i världen byggde liknande sanitetsanläggningar när deras städer växte och ställdes inför likartade bekymmer.

I dag är tillgång till rent vatten och sanitet inskrivet bland FN:s mål för hållbar utveckling, närmare bestämt mål 6[ii], om att säkerställa tillgång till och hållbar vatten- och sanitetsförvaltning för alla. Europas länder sköter sig förhållandevis bra på det här området. I de flesta europeiska länder är mer än 80 procent[iii] av hela befolkningen ansluten till ett offentligt vattenförsörjningssystem.

Ständigt ökande efterfrågan

Trots investeringar i infrastruktur och förbättrad teknik fortsätter en stads vattenförvaltning[iv] – såväl inflödet som utflödet – att vara en lika komplicerad uppgift som tidigare, men med tillkommande utmaningar.

I många städer är utmaningen helt enkelt en fråga om siffror. Fler människor behöver och förbrukar mer vatten. I dag bor runt tre fjärdedelar av Europas befolkning i städer och stadsområden. Några av dessa städer har flera miljoner invånare på en relativt liten yta. Förr i tiden berodde en stads storlek i huvudsak på tillgången till vattenresurser i närheten. Många städer i Europa, såsom Aten, Istanbul och Paris, hämtar dock i dag sitt vatten från källor som ligger långt bort, ibland upp till 100–200 kilometer därifrån. Den här avledningen av vatten kan ha en negativ påverkan på de ekosystem som är beroende av just den floden eller sjön.

Beroende på det offentliga försörjningsnätets storlek krävs det ett nät av pumpstationer för försörjningen av rent vatten och uppsamlingen av avloppsvatten, och dessa kan förbruka stora mängder energi. Om elektriciteten kommer från kraftverk som använder fossila bränslen, såsom kol eller olja, kan det offentliga vattennätet stå för betydande utsläpp av växthusgaser och därmed bidra till klimatförändringarna.

Vattnet i det offentliga vattenförsörjningsnätet måste hålla en högre kvalitet än det i alla andra sektorer, eftersom vi dricker det och använder det för att laga mat, duscha, tvätta kläder eller diska. I genomsnitt levereras 144 liter[v] sötvatten per person och dag till Europas hushåll, borträknat återvunnet, återanvänt eller avsaltat vatten. Det är nästan tre gånger så mycket som det fastställda behovet av vatten[vi] för grundläggande mänskliga behov. Tyvärr används inte allt vatten som levereras.

Att åtgärda läckor och vattenförluster

Moderna offentliga vattennät består av ett oändligt antal rör och pumpsystem. Med åren går rör sönder och vatten läcker ut. Så mycket som 60 procent av allt vatten[vii] som distribueras kan gå till spillo till följd av läckor i distributionsnätet. Ett tre millimeter brett hål i ett rör kan leda till att 340 liter vatten går till spillo varje dag – i runda tal motsvarar detta ett hushålls förbrukning. Att åtgärda läckor kan medföra stora vattenbesparingar. På Malta uppgår till exempel den kommunala vattenanvändningen i dagsläget till 60 procent av 1992 års nivåer. Denna imponerande minskning uppnåddes i huvudsak genom att man tog itu med läckaget.

Vattenslöseriet sker också där röret tar slut, dvs. hos mottagaren. Myndigheter och vattenföretag kan anta olika strategier[viii], såsom vattenprissättningspolitik (t.ex. att avgiftsbelägga vattenförbrukningen) som uppmuntrar till användning av vattenbesparande apparater (t.ex. på duschhuvuden, kranar eller för toalettens spolfunktion) eller utbildnings- och informationskampanjer.

En kombination av åtgärder – prissättningspolitik för att spara vatten, minskat läckage, installationen av vattenbesparande apparater och effektivare hushållsmaskiner – skulle kunna bidra till att upp till 50 procent mindre vatten behöver tas ut. Förbrukningen skulle kunna minska[ix] till 80 liter per person och dag i Europa.

Dessa potentiella vinster begränsas inte till mängden tillgängligt vatten. Viktigare är att vattenbesparingarna också sparar den energi och de andra resurser som används för uttag, pumpning, transport och rening av vatten.

Rening av avloppsvatten från tätbebyggelse

När vattnet lämnar våra hem har det förorenats av avfall och kemikalier, bland annat de fosfater som finns i våra rengöringsprodukter. Avfallsvattnet samlas först upp i ett system för spillvatten och renas sedan i en särskild anläggning[x] där komponenter som är farliga för miljön och människors hälsa avlägsnas.

Fosfor är, precis som kväve, ett gödselmedel. Ett överskott av fosfater i vattenförekomster leder till en alltför kraftig tillväxt av vissa vattenlevande växter och alger. Detta leder till syrebrist i vattnet och till att andra arter kvävs. EU är medvetet om dessa konsekvenser och har i sin lagstiftning fastställt snäva gränsvärden för fosforhalten i olika produkter, bland annat tvättmedel. Detta har medfört betydande förbättringar under de senaste årtiondena.

Andelen hushåll anslutna till ett avloppsreningsverk varierar runtom i Europa. I Centraleuropa ([1]) uppgår till exempel andelen anslutna hushåll till 97 procent[xi]. I de södra, sydöstra och östra europeiska länderna är den vanligtvis lägre, även om den har ökat under de senaste tio åren och nu uppgår till runt 70 procent. Trots att stora förbättringar har gjorts under de senaste åren är runt 30 miljoner människor fortfarande inte anslutna till något avloppsreningsverk i Europa. Att de inte är anslutna till ett kollektivt reningsverk betyder inte nödvändigtvis att deras avloppsvatten släpps ut i miljön utan att renas. I glesbefolkade områden kan kostnaderna för att ansluta hus till kollektiva reningsverk vara betydligt större än de sammanlagda vinsterna, och avloppsvattnet från dessa hus kan renas i småskaliga anläggningar och hanteras på ett bra sätt.

Efter att det använda vattnet har renats ordentligt kan det släppas ut i naturen igen, där det kan fylla på floderna och grundvattnet. Men även de mest avancerade reningsverken klarar inte alltid av att helt avlägsna vissa föroreningar – i synnerhet inte de mikro- och nanopartiklar som ofta används i kroppsvårdsprodukter. En nyligen genomförd analys från EEA visar ändå att floder och sjöar i europeiska städer[xii] blir allt renare tack vare förbättrad avloppsrening och återställningsprojekt.

Ett alternativ är att återanvända vattnet direkt efter att det har renats, men än så länge är det bara runt 1 miljard kubikmeter av det renade avloppsvattnet från tätbebyggelse[xiii] som återanvänds varje år. Detta motsvarar ungefär 2,4 procent av det renade spillvattnet från tätbebyggelser och mindre än 0,5 procent av EU:s årliga sötvattenuttag. Europeiska kommissionen är medveten om de potentiella vinsterna med att återanvända vatten och lade i maj 2018 fram nya regler för att stimulera och underlätta återanvändning av vatten[xiv] i EU för jordbruksbevattning.

Massturism i klimatförändringens tidevarv

Frågan är också hur man hanterar en ökad efterfrågan. Många europeiska huvudstäder och kuststäder är populära turistmål. För att belysa omfattningen av denna utmaning kan vi ta storstadsregionen Paris som exempel. År 2017[xv] hade myndigheterna i uppgift att tillhandahålla inte bara stadens 12 miljoner invånare rent vatten och avloppsrening, utan även de nästan 34 miljoner turisterna. Faktum är att turismen årligen står för runt 9 procent[xvi] av den totala vattenförbrukningen i Europa.

Ibland samverkar flera olika faktorer. Barcelona är en stad med runt 1,6 miljoner invånare i ett område med naturlig vattenstress. Enligt Barcelonas stadshus besökte 14,5 miljoner turister staden under 2017. Efter torka flera år i rad inträffade 2008 en aldrig tidigare skådad vattenkris. Inför sommarsäsongen innehöll stadens reservoarer endast en fjärdedel av sin totala volym. Utöver informationskampanjer och drastiska nedskärningar i förbrukningen var man i Barcelona tvungna att importera vatten från andra delar av Spanien och från Frankrike. I maj började fartyg som transporterade sötvatten lossa sin värdefulla last i hamnen.

Många åtgärder har vidtagits sedan dess. Staden har investerat i avsaltningsverk, investerar i nuläget i återanvänt vatten och har utarbetat en vattenbesparingsplan. Trots dessa åtgärder fortsätter Barcelona att hotas av vattenbrist, som fortsätter med rätta vara ett omdebatterat ämne. Enligt klimatförändringsprognoser kommer medelhavsregionen troligen att drabbas av mer extrema värmeböljor och förändrade nederbördsnivåer. Med andra ord kommer många städer vid Medelhavet att behöva lära sig att leva med mer värme och mindre vatten.

Att lära sig leva med för mycket vatten

Att inte ha tillräckligt med vatten kan vara nog så illa, men att ha för mycket av det kan vara en ren katastrof. 2002 drabbades Prag av förödande översvämningar där 17 människor förlorade livet och 40 000 fick evakueras. Totalt sett uppgick stadens skador till en miljard euro[xvii]. Sedan katastrofen skedde har staden investerat mycket pengar i att ta fram stabilare system för översvämningsskydd som främst baseras på grå infrastruktur – betongbaserade konstgjorda strukturer, såsom fasta och rörliga hinder och säkerhetsventiler i kanalsystemet längs floden Vltava. De totala beräknade kostnaderna för dessa åtgärder uppgick till 146 miljoner euro fram till 2013, men en kostnads-nyttoanalys visade att vinsterna skulle bli större än kostnaderna även om det bara skulle inträffa en enda händelse liknande den från 2002 under de kommande 50 åren.

Prag är inte det enda fallet där en stad hotas av flodöversvämningar. I själva verket är 20 procent av Europas städer[xviii] i farozonen, enligt en grov uppskattning. Hårdgörningen av mark i stadsområden (dvs. när marken täcks av infrastruktur såsom byggnader, vägar och överbyggnad) och omvandlingen av våtmarker för andra ändamål, minskar naturens förmåga att absorbera vattenöverskottet, vilket gör städer mer sårbara för översvämningar. Grå infrastruktur har använts i flera århundraden, men ibland är den otillräcklig eller till och med skadlig, i synnerhet när klimatförändringarna ger oss extremare väder som kan leda till högre översvämningsnivåer. Dessutom är det mycket dyrt och kan leda till ökad risk för översvämningar nedströms. Att arbeta med landskapets naturliga beståndsdelar (i politiska kretsar brukar man säga naturbaserade lösningar och grön infrastruktur), såsom flodslätter och våtmarker, kan vara billigare, lättare att underhålla och definitivt miljövänligare.

En annan stad där alltför mycket vatten har orsakat problem är Köpenhamn. I det här fallet berodde det inte på en flodöversvämning utan på ett kraftigt regn. Fyra stora regnfall har skapat ödeläggelse i Köpenhamn under de senaste åren, varav det värsta inträffade 2011. I det fallet uppgick kostnaderna för att reparera skadorna till 800 miljoner euro.

En plan för skyfallshantering[xix] för Köpenhamn antogs 2012, i vilken kostnaderna för olika åtgärder utvärderades. Enbart ytterligare investeringar i avloppsnätet skulle inte lösa problemet, eftersom de nödvändiga investeringarna skulle bli mycket dyra och staden ändå skulle bli översvämmad. Enligt planen var en kombination av traditionell grå infrastruktur och naturbaserade åtgärder den lösning som skulle fungera bäst. Utöver en utvidgning av Köpenhamns avloppsnät kommer runt 300 projekt att genomföras fram till 2033, med fokus på förbättrad fältkapacitet och dränering. Bland annat ska fler grönområden skapas, vattendrag öppnas upp på nytt, nya kanaler byggas och sjöar anläggas.

Vare sig det handlar om att säkerställa en tillförlitlig tillgång till rent vatten, avloppsrening eller förberedelser inför översvämningar eller vattenbrist är det tydligt att det krävs god planering och framförhållning för att förvalta vattnet i en stad.