Intervju - Den biologiska mångfaldens ekonomi: kan miljöräkenskaper bidra till att rädda naturen?

Vad skulle det krävas för att hejda förlust av biologisk mångfald – sätta det ”rätta” ekonomiska värdet på naturen?

En tvärgående förståelse är avgörande för effektiva åtgärder. Detta kan handla om att förstå naturens roll när det gäller att möjliggöra ekonomisk verksamhet, den ekonomiska verksamhetens inverkan på biologisk mångfald, kostnaderna och fördelarna med politiska alternativ för att hantera dessa effekter eller bedöma de många fördelarna med investeringar i naturen. Detta är vad vi försöker göra vid Unep-WCMC. Vårt arbete omfattar bland annat skyddade områden, jordbruk, hållbara finanser, turism, handel, infrastruktur och den blå ekonomin.

Vi publicerade nyligen ett dokument där vi tittade på den enorma mängd arbete som har producerats under de senaste åren. Allt pekar på behovet av att ta itu med de bakomliggande orsakerna till förlusten av biologisk mångfald utanför bevarandesektorn. Vi måste ändra vårt sätt att tillgodose mänskliga behov och se till att världsekonomin håller sig inom planetens begränsningar.

Detta kan kräva att naturens ekonomiska värde blir mycket mer synligt och försäkra sig om att hänsyn tas till det. Men detta är bara en del av det. Som framhölls i Dasgupta-översynen är en stor del av problemet kopplat till ett institutionellt misslyckande – hur vi reglerar ekonomisk och finansiell verksamhet och även hur vi mäter framsteg.

Vad vill du lyfta fram från Dasgupta-översynen?

Dasgupta-översynen skyr inte omfattningen av den utmaning vi står inför. I den framhålls att storskaliga förändringar kommer att krävas om vi ska kunna öka tillgången på naturkapital och minska vår efterfrågan på biosfären. Dessa förändringar måste underbyggas av ambitionsnivåer, samordning och politisk vilja som är minst lika stora som i Marshallplanen, som lanserades efter andra världskriget. Den visar att vi behöver engagemang både mellan regeringar och över internationella gränser.

Den lyfter fram vikten av utbildning och att se till att vi uppskattar vår plats i naturen, så att vi är beredda att vidta och upprätthålla de åtgärder vi behöver. Den lyfter också fram individens roll. Vi fattar alla beslut som påverkar naturen, så vi kan vara en del av förändringen. Jag har till exempel nyligen ändrat mina bank- och pensionsupplägg.

Vilken typ av förvaltningsstrukturer behöver vi för att komma till rätta med detta ”institutionella misslyckande”?

Med våra partner i Cambridge Conservation Initiative tittar vi på vilken typ av styrning som krävs för att förvalta landskap för flerfaldig nytta, bland annat biologisk mångfald. Vi kan se att det finns olika organisationer med olika mandat och intressen, som arbetar inom olika men överlappande administrativa gränser, varav ingen tenderar att motsvara ekologiska gränser. Det kan till och med finnas en internationell dimension, till exempel om det finns internationella handels- och investeringsintressen. Hur väger vi internationella intressen mot lokalbefolkningens mål och nationella mål för biologisk mångfald? Det är en utmaning för förvaltningen.

Enligt Världsekonomiskt forums arbetsprogram New Nature Economy är omkring hälften av världens bruttonationalprodukt (BNP) i måttlig eller hög grad beroende av naturen, och detta beroende är inte koncentrerat till världens stora jordbruksländer på grund av de globala handelsförbindelserna.

Hur väger vi internationella intressen mot lokalbefolkningens mål och nationella mål för biologisk mångfald? Det är en utmaning för förvaltningen.

Att förändra våra ekonomiers koppling till biologisk mångfald handlar inte bara om att enas om ett bra ramverk för tiden efter 2020 i konventionen om biologisk mångfald, utan också om hur den ska tillämpas av andra internationella institutioner – i detta fall Världshandelsorganisationen. Lyckligtvis har vissa framsteg gjorts där. Till exempel försöker man i avtalet om klimatförändringar, handel och hållbarhet fastställa hur handelsregler kan stödja klimat- och hållbarhetsmål.

Precis som i alla förvaltningsstrukturer är det viktigt att ha en efterlevnadsmekanism. I slutändan beror detta på ländernas och deras ledares åtagande att anslå tillräckliga resurser för att hantera förlusten av biologisk mångfald. Även här finns det en viss uppmuntrande utveckling, såsom den europeiska gröna given och ledarnas löfte om naturen från FN:s toppmöte om biologisk mångfald 2020. Som framgår av Dasgupta-översynen behöver vi dock samordnade åtgärder i en enorm skala.

Vilken typ av social ojämlikhet är kopplad till förlusten av biologisk mångfald?

För det första, det råder ojämlikhet i effekterna mellan länderna. Handeln gör det möjligt för oss med platser där människans fotavtryck överstiger naturens lokala kapacitet att leverera detta fotavtryck. Om man ser på detta globalt, så innebär det att rikare länder genom sin handel driver på förlusten av biologisk mångfald runt om i världen. Om vi kartlägger hur länder presterar på indexet för mänsklig utveckling i förhållande till sina ekologiska fotavtryck, så opererar endast ett fåtal länder, med höga indexpoäng för mänsklig utveckling, inom en lika stor andel av världens biokapacitet.

Sedan finns det skillnader inom samhället. Med utgångspunkt från exemplet ovan om handeln, ger det en oroande bild om vi beaktar att fördelarna med handeln inte nödvändigtvis fångas upp av de fattigaste i samhället. Detta beror på att de fattigaste i samhället sannolikt också kommer att bära de största kostnaderna för förlusten av biologisk mångfald i samband med handel, eftersom de är mest beroende av naturen i sitt dagliga liv.

Slutligen finns det ojämlikhet mellan generationerna. Efter att nyligen ha läst David Attenboroughs bok Ett liv på vår planetskrämmer den generationsöverskridande sidan av saken mig. Vår värld förändras mycket snabbt. I en analys som gjordes inför Dasgupta-översynen av Natural History Museum (Naturhistoriska museet) och Vivid Economics framhölls också att om vi fördröjer åtgärderna för den biologiska mångfalden med tio år fördubblas kostnaderna för att stabilisera förlusten av biologisk mångfald, och möjligheten att upprätthålla samma nivåer av biologisk mångfald som i dag försvinner. Därför är det också tydligare än någonsin hur brådskande det är att agera nu.

Kan FN:s nya system för miljöräkenskaper vara en banbrytande förändring om hur vi värderar naturen?

Dasgupta-översynen tyder på att vi måste gå över till att mäta vårt välstånd som ett mått på ekonomiska framsteg, snarare än vår inkomst eller verksamhetsnivå som fångas upp av BNP. Den föreslår att vi mäter våra framsteg på grundval av inkluderande välstånd, vilket inbegriper naturkapital. Denna idé ingår i FN:s nya system för integrerade miljöräkenskaper – ekosystemräkenskaper (SEEA EA), eftersom våra ekosystem är en avgörande del av naturkapitalet.

Vi ser redan effekterna av det nya systemet i vårt arbete. SEEA EA:s vägledning har utvidgat räckvidden för uppgifter om biologisk mångfald. I stället för att vara av intresse för miljöministeriet sammanställs och sprids nu uppgifterna av nationella statistikbyråer, vilka sedan granskas av finans- och ekonomiministerier, som sedan förespråkar strategier för naturskydd, men ur ett socioekonomiskt perspektiv. Det är mycket spännande och lovande.

Är du optimistisk över vår förändringsförmåga i att värdera och samspela med naturen?

Jag tror att människor vill ha förändringar och vill ha mer från regeringar än ord. Jag tror också att covid-19 har fungerat lite som en väckarklocka för oss.

Även i Dasgupta-översynen fokuserar man på idén om socialt inbyggda preferenser, vilket innebär att en persons vanor och beteende påverkas av andras vanor och beteende. Detta inger hopp om att omfattande beteendeförändringar skulle kunna vara möjliga, och till lägre kostnad än vad vi kan förvänta oss om människor vill anpassa sig. Dagens trend med mer växtdominerade kostvanor skulle kunna vara ett bra exempel.