I korthet: EU:s lagstiftning om naturen

De två direktiven innebär att många arter och naturtyper omfattas av ett gemensamt skyddssystem med regelbundna övervaknings- och rapporteringskrav. Den försämring som dokumenteras tack vare dessa direktiv kräver mer omfattande och samordnade åtgärder inom många politikområden i Europa och globalt.

I dag har EU en av världens mest omfattande lagstiftningar för miljö och klimat. Vissa av EU:s lagar gäller utsläpp av föroreningar eller växthusgaser, föroreningsnivåer i luft eller vatten eller utsläpp från särskilda källor, t.ex. industri eller transporter.

Vissa delar av EU:s naturvårdslagstiftning, t.ex. EU-initiativet för pollinerande insekter, kräver riktade åtgärder. Andra direktiv spelar en central roll när det gäller att skydda naturen genom ekosystembaserad förvaltning, särskilt vattendirektivet och havsmiljödirektivet. Enligt vattendirektivet ska medlemsstaterna uppnå ”god status” för alla vattenförekomster (sjöar, floder och grundvatten) genom hållbar och samordnad förvaltning av hela avrinningsområden.

På samma sätt kräver havsmiljödirektivet en god miljöstatus i den marina miljön för att ta itu med påverkan och föroreningar. Naturrelaterad lagstiftning stöds bland annat av lagstiftningen om cirkulär ekonomi som syftar till att minska avfall och föroreningsrisker, till exempel genom bättre avfallshantering, förbättrad ekodesign och begränsning av engångsplast.

Dessa lagar hjälper EU:s medlemsstater att få renare luft, en övergång till renare energi, minskade utsläpp av växthusgaser och en allt större andel av deras land- och havsområden under skydd, bland annat genom Natura 2000-nätverket. EU:s gröna infrastruktur länkar samman allt fler naturområden, vilket gör det möjligt för vilda djur och växter att röra sig mellan dem. Städerna planerar gröna och blå områden som ett sätt att förbereda sig för klimatförändringarnas effekter och bidra till att bevara biologisk mångfald.

Den europeiska gröna given beskriver EU:s långsiktiga ambition att bli den första klimatneutrala kontinenten med en hållbar ekonomi senast 2050 och genomförs med hjälp av viktiga politiska instrument såsom EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030, strategin från jord till bord, EU:s strategi för klimatanpassning och EU:s nya skogsstrategi för 2030. Den stöds också av andra instrument, däribland handlingsplanen för den cirkulära ekonomin, kemikaliestrategin och handlingsplanen för nollutsläpp.

För att minska påverkan på naturen, hejda förlusten och återställa den biologiska mångfalden måste Europa agera på alla fronter, omvandla sina energi-, livsmedels- och mobilitetssystem, och göra detta tillsammans med globala partner.