Intervju – i Nederländerna ger man plats för floden

Vilka alternativ fanns till programmet för att göra plats för floden?

Vi skulle ha behövt lägga allt fokus på att förstärka befintliga vallar, som under de senaste årtiondena har anlagts ganska nära floden. Men det skulle inte ha varit tillräckligt för att minska den höga översvämningsrisken i Nederländerna. Programmet för att göra plats för floden[i] togs fram som ett resultat av de relativt stora avrinningsmängderna i floderna Rhen och Maas år 1993 och 1995. Fler än 200 000 människor (och en miljon kreatur) var tvungna att evakueras på grund av översvämningarna.

Vi upptäckte att de totala vattenflödesnivåerna sjunker om vi ökar flodernas vattenvolym, och detta gav oss en chans att ta oss ur den onda cirkel som det innebar att ständigt höja och förstärka vallarna. Vi insåg också att mycket sedimentering äger rum på flodslätterna och fyller ut områdena mellan vallarna och floden. Detta minskar flödet i floden och leder till högre vattennivåer i floderna i jämförelse med omgivande land.

Hur ser den aktuella situationen ut för specifika projekt inom ramen för programmet?

Programmet genomförs i form av 20 till 30 delprojekt. De påbörjades för 12 år sedan och i dagsläget är nästan alla klara. Det sista eller de två sista projekten kommer att vara i det närmaste färdiga under 2018. Eftersom programmet för att göra plats för floden går mot sitt slut börjar vi förbereda oss inför nästa etapp – en utökning eller omarbetning av samma program.

Vi genomförde en hel del forskning av s nya insikter om mer effektiva  skydd mot kust- eller flodöversvämningar och vi tog fram en ny analys och nya säkerhetsstandarder för våra vallar och kustförsvarsanläggningar. Lokalsamhällen, provinser och vattennämnder deltog också. Allt genomfördes inom ramen för det nederländska Deltaprogrammet, och de nya standarderna trädde i kraft tidigt 2017. Till följd av de nya reglerna har vi ett nytt projekt för de kommande 20 till 30 åren och i nuläget håller vi på att avgöra vilka strukturer i vårt flodsystem som behöver förstärkas. Men den här gången gör vi detta i kombination med åtgärderna för att göra plats för floden.

Vilka utmaningar har ni ställts inför under programmets gång?

Ruimte voor de Rivier har generellt sett tagits emot positivt, men så var det inte när vi började. Traditionellt sett finns det ett starkt stöd för åtgärder mot flodöversvämning i Nederländerna. Men som vanligt har vi även fått vissa reaktioner av typen ”inte på min gård”, särskilt när förstärkningen av en vall innebär att hus måste rivas inför anläggningen av nya vallar.

Tanken att vi skulle köpa jordbruksmark och omvandla den till flodslätter föll inte heller i god jord till en början. I århundraden har generationer av jordbrukare arbetat för att förvandla naturområden till jordbruksmark. Den här förändrade markanvändningen, från jordbruksmark till flodslätter, gick i princip stick i stäv med jordbrukarnas tidigare synsätt. Men de har så småningom ändrat uppfattning och ställer sig allt positivare till detta.

En av projektets största framgångar var att vi säkerställde att kommunernas och lokalbefolkningens medverkan togs på allvar. Staten och Rijkswaterstaat, som äger de största flod- och motorvägsnäten i Nederländerna, gav lokalsamhällena möjligheten att lägga fram alternativa planer för att nå minskade vattennivåer om de uppnådde målen  för programmet Ruimte voor de Rivier. Syftet med den här strategin var att uppbåda lokala investeringar och lokalt stöd för programmet.

Hur mycket har programmet kostat hittills och finns det några fortlöpande kostnader?

Budgeten för hela projektet ligger på runt 2,3 miljarder euro. Vad gäller fortlöpande kostnader pågår en intensiv diskussion kring framtida översvämningsskydd efter programmet och kring underhållet av de färdiga projekten.

Ett av problemen med att skapa flodslätter är till exempel att vi måste se till att hålla trädtillväxten i schack. Om vi låter dem växa kan de sakta ner flodens vattenflöde. Därför måste vi årligen hugga ner ett antal träd som en del av det övergripande arbetet med att säkerställa att hela flodsystemet kan hantera höga avrinningsmängder. Om vi låter naturen sköta sig själv måste vi förstärka och höja vallarna ännu mer. En kostnads-nyttoanalys har dock visat att det är mer kostnadseffektivt att hugga ner träden.

Vi undersöker också om flodsediment kan flyttas från flodslätterna, nedströms, till deltaområden där det i dag råder brist på sediment. Det är också viktigt att underhålla vallarna. De måste underhållas och kontrolleras varje år, och vanligen brukar de behöva förstärkas efter 30 till 40 år. Nu med klimatförändringarna kommer vi att behöva förbättra dem vart fjortonde år. Det är alltså ett nytt helhetsintegrerat tillvägagångssätt där vi måste ta hänsyn till klimatförändringarnas inverkan, bland annat i form av högre havsnivåer, och anpassa och öka skyddsnivåerna därefter.

Kan projektet bli en modell för Europa och resten av världen?

I mer än 20 års tid har vi haft flodbaserade samarbetsorganisationer för alla stora floder, såsom Rhen, Maas, Schelde och Ems, som flyter in från andra länder. Samarbetet med länder som Tyskland eller Belgien kring översvämningsskydd har stått högst upp på dagordningen, och detta har gjort att vi har ett bra gränsöverskridande samarbete i många av projekten. Dessutom håller alla nu på att anta tillvägagångssättet i programmet för att göra plats för floden.

Att arbeta på ett mer naturorienterat sätt får ett allt större stöd i dag, och jag tror att det är rätt väg att gå. Jag har deltagit vid besök från hela världen, bland annat från Asien där man traditionellt sett inte har brytt sig om flodslätter överhuvudtaget. De såg dem bara som ett sätt att utveckla ekonomin och jordbruket och gjorde samma misstag som vi. Man kan behålla flodslätterna och skydda dem som de är och ändå utveckla ekonomin, och då ha både flexibilitet och motståndskraft när man hanterar riskerna.

Vilka andra vinster har projektet gett upphov till?

Av den totala budgeten gick 95 procent till vattensäkerhet, men det fanns också lite pengar över till andra mål, som visade sig vara bra för att förbättra livskvaliteten för den del av lokalbefolkningen som drabbades hårdast av projektet. Till exempel fick de personer som ägde hus på flodslätterna nya hus och lokalsamhällena nya hamnar. I staden Nijmegen, som ligger längs floden Waal nära gränsen till Tyskland, bidrog till exempel en ny flodpark, nya broar och utarbetandet av en ny flodstrand till att livskvaliteten på lokal nivå förbättrades, samtidigt som vi kunde utvidga flodslätterna.

Det var också viktigt för Nederländerna att få nya rekreationsområden, med tanke på att befolkningstätheten är ganska hög. Detta skapade också mervärde för lokalsamhällena, samtidigt som anrika gamla byar och det nederländska landskapets särdrag bevarades, vilket är viktigt för turismen. Samma tillvägagångssätt användes i kustområdena, för att bevara dyner och stränder.

Nederländerna hyser en hatkärlek till vatten. Är det en strid ni kan vinna, särskilt nu med klimatförändringens utmaningar?

Det är en strid vi har utkämpat under århundraden. I det nederländska kollektivminnet finns fortfarande översvämningen från 1953, som fortfarande har ett stort inflytande över dagens vattenpolitik. Fler än 1 500 människor dog och efter den katastrofen har skydd mot översvämningar (från både floder och hav) högsta prioritet för nederländarna. De förväntar sig att regeringen ser till att vidta förebyggande åtgärder. Vattnet finns i våra gener och påverkar till och med vår samhällsstyrning med ”poldermodellen”, som är kärnan i vår kultur och vårt tillvägagångssätt.

Frågan i dag är hur lång tid det kommer att ta innan klimatförändringarna drabbar oss. Vi är väl medvetna om klimatförändringarna och deras konsekvenser och att det hot vi står inför i dag skiljer sig från de vi kommer att se om bara några årtionden. När det gäller att vinna är jag säker på att vi kommer att kunna hantera det här under åtminstone det här århundradet och kanske till och med längre, men bara om vi har rätt strategi. Risken finns där, så vår utmaning ligger i att förbli motståndskraftiga. Nyckeln till detta är anpassning.

Willem Jan Goossen,

Senior politisk rådgivare inom klimatanpassning och vatten

Infrastruktur- och vattenförvaltningsministeriet

Haag, Nederländerna