Slutsatser för varje enskilt miljöproblem

Sedan Dobríš-rapporten har det skett en viss minskning vad gäller konsekvenserna för färskvattnet av syranedfall från utsläppen av svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak, och på många lokaler har invertebratfaunan delvis återhämtat sig. Livskraften i många skogar minskar fortfarande, och även om detta förhållande inte nödvändigtvis hänger samman med försurningen, kan långtidseffekterna av det sura nedfallet spela en roll. I känsliga områden leder försurningen till ökad rörlighet för aluminium och tungmetaller, vilket medför förorening av grundvattnet.

Nedfallet av försurande ämnen har minskat sedan omkring år 1985. De kritiska belastningarna (de övre gränsvärden ovanför vilka nedfallet kan antas ge skadliga effekter på lång sikt) överskrids emellertid fortfarande på omkring 10 procent av Europas landareal, i huvudsak i Nord- och Centraleuropa.

Utsläppen av svaveldioxid i Europa halverades mellan 1980 och 1995. De totala kväveutsläppen (kväveoxider plus ammoniak) som i det närmaste varit konstanta mellan 1980 och 1990 minskade med cirka 15 procent mellan åren 1990 och 1995, varvid de största minskningarna inträffade i Central- och Östeuropa och i de nya oberoende staterna.

Transportsektorn har blivit den viktigaste källan till utsläppen av kväveoxider, och bidrog med 60 procent av den totala mängden år 1995. Mellan 1980 och 1994 ökade vägtransporterna av varor med 54 procent, och mellan 1985 och 1995 ökade persontransporterna på väg med 46 procent och flygtransporterna av passagerare med 67 procent.

I Västeuropa har införandet av katalytisk avgasrening medfört en minskning av utsläppen från transportsektorn. Effekten av sådana åtgärder visar sig emellertid ganska långsamt, på grund av den låga omsättningshastigheten för fordonsparken. För att få till stånd ytterligare minskningar krävs det troligen skattemässiga styråtgärder i fråga om bränslen och fordon.

I Central- och Östeuropa och i de nya oberoende staterna finns det en betydande tillväxtpotential för privata transporter, men också stora möjligheter att förbättra energieffektiviteten inom hela transportsektorn.

Policyåtgärder mot försurningen har endast delvis varit framgångsrika:

• Det i protokollet till konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (CLTRAP) angivna målet i fråga om kväveoxider – att stabilisera utsläppen på 1987 års nivå fram till år 1994 kunde uppnås för Europa som helhet, men inte av alla de 21 signatärstaterna. En del av de anslutna länderna, liksom vissa icke-deltagande länder, åstadkom emellertid betydande minskningar.
• Europeiska kommissionens femte åtgärdsprogram för miljön (5EAP) syftade till en minskning med 30 procent av kväveoxidutsläppen mellan 1990 och 2000. Fram till år 1995 hade endast en minskning med 8 procent kommit till stånd, och det verkar föga troligt att målet för år 2000 kommer att uppnås.

Ett flereffektsprotokoll omfattande flera föroreningar förväntas bli klart år 1999. Syftet skall vara att på basis av kostnadseffektivitet fastställa fler nationella gränsvärden för försurande ämnen och flyktiga organiska föreningar utom metan (NMVOC).

• Målet för CLRTAP:s första svavel-protokoll, att utsläppen 1993 skall ha minskat med 30 procent jämfört med 1980, uppnåddes av alla de 21 länder som antagit protokollet, liksom av fem länder som inte anslutit sig. Flera europeiska länder, t.ex. Grekland och Portugal, minskade emellertid inte sina svavelutsläpp i samma utsträckning under denna period. Det är mera osäkert om det mellanliggande målet för det andra protokollet om svavel skall kunna uppnås fram till år 2000, och det kommer att krävas ytterligare åtgärder om det långsiktiga målet skall nås: att de kritiska belastningarna inte får överskridas.
• 5EAP-målet för svaveldioxid, en minskning av 1985 års utsläpp med 35 procent fram till år 2000, uppnåddes för EU som helhet 1995 (en generell minskning med 40 procent) liksom av flertalet medlemsstater.

Ytterligare åtgärder i syfte att nå det långsiktiga målet för CLRTAP:s andra svavelprotokoll håller på att förberedas inom EU efter det femte åtgärdsprogrammet för miljön, och omfattar bl.a. minskning av svavelhalten i oljeprodukter, minskning av utsläppen från stora förbränningsanläggningar samt fastställande av utsläppsgränsvärden för vägfordon. Ett preliminärt mål för EU:s försurningsstrategi som just nu diskuteras är en minskning med 55 procent av kväveoxidutsläppen mellan 1990 och 2010. Särskild uppmärksamhet måste ägnas utsläppen från transportsektorn om detta mål skall kunna nås.

Ozonhalterna i troposfären (från marknivån upp till 10–15 km höjd) i Europa är vanligen tre till fyra gånger högre än vad de var före industrialismens genombrott, främst till följd av den mycket kraftiga ökning som sedan 1950-talet skett av kväveutsläppen från industrier och fordon. Väderleksvariationerna från ett år till nästa gör det omöjligt att upptäcka tendenser vad gäller förekomsten av episoder med höga ozonkoncentrationer.

Tröskelvärdena till skydd för människornas hälsa, vegetationen och ekosystemen överskrids ofta i flertalet europeiska länder. Omkring 700 fall av sluten sjukhusvård inom EU under perioden mars–oktober 1995 (av vilka 75 procent inträffade i Frankrike, Italien och Tyskland) kan hänföras till ozonhalter som överskridit hälsoskyddströskeln. Omkring 330 miljoner människor i EU kan varje år bli exponerade för minst en ozonepisod som överskrider gränsvärdet.

Skyddströskeln för vegetationen överskreds i flertalet EU-länder år 1995. Flera länder inrapporterade överskridanden under mer än 150 dagar på en del lokaler. Samma år utsattes nästan all skog och all jordbruksmark i EU för ozonhalter överskridande tröskelvärdet.

Utsläppen av de viktigaste ozonprekursorerna, kväveoxider och flyktiga organiska föreningar utom metan (NMVOC), ökade fram till slutet av 1980-talet för att sedan minska med 14 procent mellan åren 1990 och 1994. Det är främst transportsektorn som bidrar med kväveoxider. Transportsektorn svarar också för huvuddelen av NMVOC-utsläppen i Västeuropa, medan bidragen i Central- och Östeuropa och i de nya oberoende länderna främst härrör från industrin.

Om de i konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar och i det femte åtgärdsprogrammet för miljön fastställda målen för kväveoxidutsläpp uppfylls, skulle detta endast medföra en minskning av de högsta ozonkoncentrationerna med 5–10 procent. För att nå det långsiktiga målet att tröskelvärdena inte skall överskridas, är det av helt avgörande betydelse med en generell minskning av ozonkoncentrationerna i troposfären. Detta kommer att kräva åtgärder riktade mot prekursorföroreningarna (kväveoxider och NMVOC) över hela norra halvklotet. Ett första steg blir att införa ännu fler nationella utsläppsgränsvärden i anslutning till det nya flereffektsprotokollet för flera föroreningar.

Sedan Dobríš-rapporten kom har kemiindustrin i Västeuropa fortsatt att växa, och produktionen har sedan år 1993 ökat snabbare än BNP. Produktionen i Central- och Östeuropa och i de nya oberoende staterna har minskat markant sedan år 1989, parallellt med minskningen av BNP, men sedan år 1993 har produktionen delvis återhämtat sig i vissa länder. Nettoresultatet är att kemikaliernas ekonomiska betydelse har ökat över hela Europa.

Utsläppsdata är sällsynta, men kemikalier är allmänt förekommande i alla miljömedier, inklusive vävnaderna hos djur och människor. Europeiska förteckningen över befintliga kemiska ämnen upptar fler än 100 000 kemiska föreningar. Vilket hot många av dessa kemikalier utgör är fortfarande ovisst, eftersom det saknas kunskaper om koncentrationerna och om hur de förflyttas genom och ansamlas i miljön och sedan påverkar människor och andra livsformer.

Viss information finns emellertid, t.ex. om tungmetaller och beständiga organiska föroreningar (POP). Även om utsläppen av några av dessa ämnen håller på att minska, ger halterna i miljön fortfarande anledning till oro, i synnerhet i en del kraftigt förorenade områden och sänkor som Ishavet och Östersjön. Trots att några välkända POP-föroreningar håller på att avvecklas, tillverkas fortfarande många andra med liknande egenskaper i stora kvantiteter.

På senare tid har betänkligheter anförts mot ämnen som anses verka störande på endokrina funktioner: beständiga organiska föroreningar och vissa organometalliska föreningar, i synnerhet som möjliga orsaker till reproduktionsstörningar hos djur och människor. Det finns visserligen exempel på sådana effekter hos havslevande djur, men det saknas hittills tillräckligt underlag för att fastställa orsakssammanhangen mellan sådana kemikalier och påverkan av människans reproduktiva hälsa.

På grund av att det är både svårt och kostsamt att fastställa giftigheten för det stora antal potentiellt skadliga kemikalier som används, i synnerhet för sådana som kan vålla reproduktionsstörningar eller ha neurotoxiska effekter, tillämpas numera ett antal kontrollstrategier – t.ex. den som valts av Osparkonventionen om skyddet av Nordsjöns marina miljö – som syftar till att minska kemikaliebelastningen på miljön genom att eliminera eller minska användningen och utsläppen av dessa ämnen. I anslutning till konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar förväntas UNECE år 1998 slutföra två nya protokoll om utsläpp i atmosfären av tre tungmetaller och sexton beständiga organiska föreningar.

Sedan Dobríš-rapporten har det tagits en del nya nationella och internationella initiativ för att minska den eventuella påverkan av miljön som olika kemikalier kan orsaka, bl.a. program för frivillig minskning [av kemikalieanvändningen], beskattning av vissa kemikalier, samt ett initiativ för att ge allmänheten tillgång till uppgifter liknande dem i US Toxic Release Inventory, t.ex. i samband med direktivet om integrerade åtgärder för förebyggande och reglering av föroreningar inom EU. Det finns utrymme överallt i Europa för en mer omfattande tillämpning av sådana styrmedel.

Den totala inrapporterade avfallsgenereringen i de europeiska OECD-länderna ökade med nära 10 procent mellan 1990 och 1995. En del av den synbara ökningen kan emellertid vara resultatet av förbättrad avfallsövervakning och rapportering. Att harmonisering saknas och att datainsamlingen är ofullständig gör det fortfarande svårt att övervaka tendenser och förbättra målinriktningen för avfallspolitiska initiativ över hela Europa.

Genereringen av kommunalt avfall beräknas ha ökat med 11 procent i de europeiska OECD-länderna mellan 1990 och 1995. Omkring 200 miljoner ton kommunalt avfall genererades år 1995, vilket motsvarar 420 kg/person/år. Uppgifterna om kommunalt avfall för Central- och Östeuropa och de nya oberoende staterna är inte så fylliga att de möjliggör bedömningar av bakomliggande tendenser.

Tyskland och Frankrike var de länder som bidrog mest till de omkring 42 miljoner ton riskavfall per år som de europeiska OECD-länderna anmält för perioden omkring 1994. Ryssland svarade för omkring två tredjedelar av de 30 miljoner ton riskavfall som varje år genererades i hela Östeuropa i början av 1990-talet. På grund av definitionsskillnaderna ges dessa totalsummor endast som vägledning.

I flertalet länder domineras avfallshanteringen fortfarande av det billigaste till buds stående alternativet: deponering. Deponeringskostnaderna motsvarar emellertid sällan de totala kostnaderna (kostnaderna efter avslutad deponering ingår sällan), trots att avfallsskatter tillämpas i somliga länder (t.ex. Danmark, Österrike och Storbritannien). Att minimera och förebygga avfall börjar i ökad utsträckning betraktas som mera önskvärda lösningar för avfallshanteringen. I fråga om alla avfallsflöden, och i synnerhet riskavfallet, skulle det vara fördelaktigt att i större utsträckning tillämpa "renare" tekniska lösningar och åtgärder för att förhindra uppkomsten av avfall. Återvinningen ökar i länder med väl utbyggda infrastrukturer för avfallshanteringen.

Många länder i Central- och Östeuropa och i de nya oberoende staterna har problem genom att de ärvt en dålig avfallshantering och genom att avfallsgenereringen ökat. För avfallshanteringen i dessa länder krävs det bättre strategisk planering och ökade investeringar. Bland prioriteringarna ingår förbättring av den kommunala avfallshanteringen genom bättre avfallssortering och bättre skötsel av avfallsupplag, införande av återvinningsinitiativ på lokal nivå och genomförande av billiga åtgärder för att förhindra markförorening.

Europeiska unionens engagemang för en uthållig resursanvändning, begränsning av miljöskadorna till ett minimum, för principen "förorenaren betalar" och "närhetsprincipen" har medfört att unionen skapat en omfattande samling lagstiftningsinstrument i syfte att främja och harmonisera avfallslagstiftningen i de olika medlemsländerna. Med hänsyn till en kommande anslutning till EU börjar en del centraleuropeiska länder nu tillämpa liknande metoder. Avfallslagstiftningen är emellertid fortfarande dåligt utvecklad i flertalet andra central- och östeuropeiska länder och i de nya oberoende staterna.

Hotet mot de vilda arterna i Europa är fortfarande allvarligt, och antalet arter på nedgång ökar. I många länder är upp till hälften av de kända arterna av ryggradsdjur hotade.

Mer än en tredjedel av fågelarterna i Europa är på tillbakagång, allra mest i Nordväst- och Centraleuropa. Detta är främst en följd av skador på deras biotoper genom förändringar av markanvändningen, i synnerhet genom det intensifierade jord- och skogsbruket, den ökade utvecklingen av infrastrukturer, vattenavledning och förorening.

Å andra sidan ökar populationerna av ett antal djurarter med anknytning till olika former av mänsklig verksamhet, och en del växtarter med tolerans för höga nivåer av näringsämnen eller sura jordar får ökad spridning. Det har också skett en viss återhämtning när det gäller antalet häckande fåglar i områden där organiskt jordbruk tillämpas. Införandet av främmande arter vållar problem för biotoper i hav, sjöar och vattendrag och på land.

Förlusten av våtmarker är störst i Sydeuropa, men stora förluster förekommer också inom många jordbruks- och tätortsområden i Nordväst- och Centraleuropa. De viktigaste orsakerna är uppodling av mark, förorening, dikning, rekreation och urbanisering. I någon utsträckning kompenseras dessa förluster genom några stora och många mindre projekt för återställande av floder, sjöar, mossar och myrar, men för det mesta sker detta i liten skala.

Områdena med sanddyner har minskat i omfattning med 40 procent under detta århundrade, främst utmed de västliga stränderna i Europa; en tredjedel av förlusterna har inträffat sedan mitten av 1970-talet. De viktigaste orsakerna är urbanisering, användning för rekreationsändamål och skogsplantering.

Den totala skogsarealen ökar, liksom den totala virkesproduktionen. Det sker en fortsatt övergång från det extensiva skogsbruk som tidigare var det vanligaste till ett mera intensivt och ensartat skogsbruk. Användningen av exotiska arter ökar fortfarande. De svåra förlusterna av gamla naturliga och nästan naturliga skogsmarker har fortsatt. De flesta gamla och nästan orörda skogarna hittar man nu i Central- och Östeuropa och i de nya oberoende staterna, även om det förekommer mindre områden på andra håll. Skogsbränder är fortfarande ett problem i länderna runt Medelhavet, men den drabbade ytan har minskat. Begreppet uthålligt skogsbruk börjar införas när det gäller skogsbruket och användningen av skogen, men det återstår att se vilka generella effekter detta kan ha på den biologiska mångfalden.

Efterhand som jordbruket intensifieras och plantering av skog på tidigare åkrar fortsätter inom områden med låg avkastning, försvinner eller försämras delvis naturliga jordbruksbiotoper som t.ex. ängar i snabb takt. Sådana biotoper förekom tidigare ymnigt i Europa, och de var beroende av ett extensivt jordbruk med låg tillförsel av näringsämnen. De drabbas nu av alltför kraftig tillförsel av näringsämnen och av försurning. I och med att dessa livsmiljöers ofta mycket rika växt- och djurliv försvinner, har det öppna landskapets naturliga biologiska mångfald kraftigt minskat.

Många olika initiativ och lagstiftningsåtgärder till skydd för arter och biotoper har införts internationellt och nationellt i alla länder. Härigenom har man lyckats skydda betydande land- och havsområden och räddat ett antal arter och biotoper, men eftersom åtgärderna ofta är svåra att genomföra och genomförandet går långsamt, har de inte kunnat motverka den allmänna nedgången. På europeisk nivå är genomförandet av Natura 2000-nätet med skyddade områden inom EU och det lovande Emeraldnätet i anslutning till Bernkonventionen i resten av Europa för närvarande de viktigaste initiativen.

Generellt betraktas ofta bevarandet av den biologiska mångfalden som en mindre viktig angelägenhet än de mera kortsiktiga ekonomiska eller sociala intressena hos sektorerna som har det kraftigaste inflytandet över den biologiska mångfalden. Ett viktigt hinder när det gäller att säkerställa uppnåendet av naturskyddsmålen är liksom tidigare att hänsynstaganden till den biologiska mångfalden måste integreras med andra områden inom politiken. Strategiska miljöutvärderingar kan tillsammans med naturskyddsstyrmedel bli viktiga redskap för förbättring av denna integrering.

Det har skett en allmän minskning av det totala vattenuttaget i många länder sedan år 1980. I flertalet länder har industrins uttag långsamt minskat sedan 1980 på grund av övergången till mindre vattenkrävande industrier, servicesektorns tillväxt, tekniska förbättringar och ökad återvinning. Behovet i tätortsområden kan emellertid fortfarande överstiga tillgångarna, och tillfällen med vattenbrist kan inträffa i den närmaste framtiden. Den framtida vattentillgången kan också påverkas av klimatförändringar.

Jordbruket är den viktigaste vattenanvändaren i Medelhavsländerna, främst för bevattningsändamål. Bevattningsarealen och vattenuttagen för bevattning har stadigt ökat sedan år 1980. I de sydeuropeiska länderna används 60 procent av det totala vattenuttaget till bevattning. I en del regioner är uttagen av grundvatten högre än tillrinningen, vilket leder till sänkning av grundvattennivån, förlust av våtmarker och inträngning av saltvatten. Bland de medel som kan användas för att minska det framtida vattenbehovet kan nämnas effektivare vattenanvändning, prisstyrning och jordbrukspolitiska åtgärder.

Trots att mål för vattenkvaliteten har införts i EU och trots den uppmärksamhet som ägnas vattenkvaliteten i åtgärdsprogrammet för miljön i Central- och Östeuropa, har det ej skett någon generell förbättring av flodvattnets kvalitet sedan 1989/90. Länderna i Europa redogör för olika tendenser utan att något konsekvent geografiskt mönster kan urskiljas. Sedan 1970-talet har det emellertid skett vissa förbättringar i de mest förorenade floderna.

Fosfor och kväve orsakar fortfarande eutrofiering av ytvattnet. Förbättrad avloppsrening och minskade utsläpp från stora industrier mellan 1980 och 1995 medförde att de totala fosforutsläppen i floderna minskade med 40 till 60 procent i åtskilliga länder. Fosforhalten i ytvattnet minskade signifikant, i synnerhet de ytvattenförekomster som tidigare var de mest drabbade. Ytterligare förbättringar är att vänta, eftersom återhämtningen kan ta åtskilliga år, i synnerhet när det gäller insjöar. Fosforhalterna vid omkring en fjärdedel av flodövervakningslokalerna är fortfarande omkring tio gånger högre än halterna i vatten av god kvalitet. Kväve, som främst härrör från jordbruket, är inte så mycket ett problem i floderna men kan orsaka problem när det kommer ut i havet; utsläppen måste regleras ytterligare för att skydda den marina miljön.

Grundvattnets kvalitet påverkas av de ökande halterna av nitrat och bekämpningsmedel härrörande från jordbruket. Nitrathalterna är låga i Nordeuropa men höga i flera länder i väst och öst, där de högsta tillåtna halterna inom EU ofta överskrids.

Användningen av bekämpningsmedel minskade i EU mellan 1985 och 1995, men detta innebär inte nödvändigtvis en minskning av effekterna på miljön, eftersom det använda sortimentet av bekämpningsmedel har ändrats. Grundvattenhalterna av vissa bekämpningsmedel överstiger ofta de högsta tillåtna halterna inom EU. Betydande förorening i form av tungmetaller, kolväten och klorerade kolväten har också rapporterats från många länder.

Integrerade handlingsprogram till skydd för sjöar och vattendrag har införts i många områden i Europa, till exempel runt Nordsjön, Östersjön, Rhen, Elbe och Donau. Även om mycket har uträttats, utgör en bättre integrering av miljöpolitiken med den ekonomiska politiken en viktig uppgift för framtiden.

I synnerhet jordbrukspolitiken kommer att bli nyckeln när det gäller att hantera tillskotten från diffusa källor, men även i fortsättningen kommer detta att innebära såväl tekniska som politiska svårigheter. Även om reformer i anslutning till Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik används för integrering av åtgärder i syfte att minska tillförseln av näringsämnen, blir det nödvändigt med fler åtgärder – till exempel för att säkerställa att en politik som gäller uttag av jordbruksmark utformas på ett sådant sätt att miljönyttan blir så stor som möjligt.

EU-direktiven om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse och om nitrater bör medföra betydande kvalitetsförbättringar, men avgörande för framgången är i vilken utsträckning medlemsstaterna utser känsliga områden och utsatta zoner. Förslaget rörande ett ramdirektiv om vatten kommer att kräva integrerade program för styrning och förbättringar. Om det genomförs på ett likartat sätt över hela EU, bör detta direktiv, i förening med en ännu längre gående omställning till behovsorienterad styrning, leda till markanta förbättringar av vattenkvaliteten och till en uthållig hushållning med vattentillgångarna.

De mest hotade haven är Nordsjön (överfiske, höga halter av näringsämnen och föroreningar), de iberiska haven (dvs. den del av Atlanten som är belägen utmed Atlantens östra kontinentalsockel, inklusive Biscayabukten: överfiske, tungmetaller), Medelhavet (lokalt höga halter av näringsämnen, kraftigt tryck på kusterna, överfiske), Svarta havet (överfiske, snabbt ökande halter av näringsämnen) och Östersjön (höga halter av näringsämnen, föroreningar, överfiske).

Eutrofiering, främst till följd av överskott av näringsämnen inom jordbruket, är ett betydande problem i vissa delar av många europeiska hav. Halterna av näringsämnen ligger vanligen på samma nivå som i början av 1990-talet. De ökade kväveutsläppen och de därav följande halterna i havsvattnet vid en del av de västra kusterna i Europa verkar stå i samband med den kraftiga nederbörden och översvämningarna mellan åren 1994 och 1996. I de flesta av de andra haven kunde inga tydliga tendenser iakttas i fråga om halterna av näringsämnen. Halterna av näringsämnen, främst från Donaus avrinningsområde, ökade emellertid cirka tio gånger i Svarta havet mellan 1960 och 1992.

Förorening av sediment och flora/fauna genom kemikalier härrörande från människans verksamhet tycks vara vanligt förekommande i nästan alla europeiska hav. Tillgången på data var begränsad, det förelåg främst uppgifter för västra och nordvästra Europa. Höga halter (överstigande den naturliga bakgrundsnivån) av tungmetaller och PCB har påträffats i fiskar och sediment, med höga nivåer nära punktutsläpp. Bioackumulation av dessa ämnen kan utgöra ett hot mot ekosystemen och människans hälsa (vilket diskuterades i kapitlet om kemikalier).

Den samlade bilden av oljeföroreningarna är synnerligen fragmentarisk, och det är omöjligt att göra någon tillförlitlig bedömning av de allmänna tendenserna. Utsläppen härrör huvudsakligen från landbaserade källor, varifrån oljan förs till havet av floderna. Trots att antalet årliga oljeutsläpp minskar, orsakar de små och de enstaka stora utsläppen i områden med kraftig fartygstrafik betydande lokala skador, främst nedsmutsning av stränder och sjöfåglar samt försämrade fångster av fisk och skaldjur. Ingenting tyder emellertid på irreversibla skador på de marina ekosystemen vare sig på grund av större utsläpp eller ständiga oljetillskott.

I många hav råder fortfarande ett kraftigt överfiske, och problemen är särskilt allvarliga i Nordsjön, de iberiska haven, Medelhavet och Svarta havet. Fiskeflottan har en farligt hög överkapacitet, och kapaciteten skulle behöva minskas med 40 procent för att anpassas till de tillgängliga fiskeresurserna.

Över 300 000 potentiellt förorenade lokaler har identifierats i Västeuropa, och det beräknade totala antalet för hela Europa är mycket högre.

Trots att miljöprogrammet för Europa infordrade uppgifter om förorenade lokaler, saknas fortfarande en fullständig översikt för många länder. Det är svårt att bedöma problemets omfattning på grund av att överenskomna definitioner saknas. Europeiska kommissionen förbereder en vitbok om miljöansvar, och uppföljningsåtgärderna kan kräva att man enas om definitionerna. Flertalet västeuropeiska länder har infört regelramar i syfte att förhindra framtida skador och sanera befintliga föroreningar.

I Östeuropa utgör markföroreningarna omkring övergivna militärbaser den allvarligaste risken. De flesta av länderna i regionen har börjat utvärdera problemen i detta sammanhang. Många av länderna i Central- och Östeuropa har liksom de nya oberoende staterna ännu inte börjat utveckla det regelverk och de ekonomiska ramar som krävs för att ta hand om de förorenade lokalerna.

Ett annat besvärligt problem är markförlusterna till följd av markbeläggning vid byggnadskonstruktioner, t.ex. industrifastigheter och transportinfrastrukturer, vilket medför att kommande generationer får begränsad handlingsfrihet i fråga om markanvändningen.

Markerosionen ökar. Omkring 115 miljoner hektar utsätts för vattenerosion och 42 miljoner hektar för vinderosion. Problemet är störst i Medelhavsregionen på grund av den ömtåliga miljön, men det finns problem i flertalet europeiska länder. Markerosionen förvärras genom avflyttning och skogsbränder, i synnerhet i områden med dålig lönsamhet. I många områden saknas strategier för bekämpande av den tilltagande markerosionen, t.ex. skogsplanering.

Markförsaltning har drabbat nära 4 miljoner hektar, främst i Medelhavsländer och östeuropeiska länder. De viktigaste orsakerna är överutnyttjande av vattentillgångarna genom konstbevattning i jordbruket, befolkningsökningen, utveckling av industrier och tätorter samt den ökade turismen i kustområdena. De viktigaste effekterna inom områden med odling är att skördarna blir lägre, och ibland helt uteblir. Strategier för bekämpande av försaltningen saknas i många länder.

Markerosionen och försaltningen har ökat risken för ökenbildning i de mest sårbara områdena, särskilt i Medelhavsregionen. Informationen om ökenbildningens omfattning och svårighetsgrad är begränsad, det krävs mer arbete med förebyggande strategier, t.ex. inom ramen för Förenta nationernas konvention för bekämpande av ökenspridning.

Urbaniseringen fortsätter, trots att omkring tre fjärdedelar av befolkningen i Västeuropa och i de nya oberoende staterna och något mindre än två tredjedelar av befolkningen i Central- och Östeuropa redan bor i städer.

Den snabba ökningen av de privata transporterna och den resursintensiva konsumtionen utgör betydande hot mot miljön i tätorterna, och därmed också mot människornas hälsa och välfärd. I många städer svarar bilarna numera för mer än 80 procent av de mekaniserade transporterna. Prognoser för transporttillväxten i Västeuropa visar att behovet av vägtransporter för passagerare och varor nästan skulle kunna fördubblas mellan 1990 och 2010 vid ett "business as usual"-scenario; antalet bilar skulle då öka med 25–30 procent, och körsträckan per bil och år med 25 procent. Den nuvarande ökningen av rörligheten och antalet bilägare i de central- och östeuropeiska städerna förväntas gå ännu snabbare under nästa årtionde, med motsvarande ökning av energiförbrukningen och de transportrelaterade utsläppen.

Generellt har luftkvaliteten förbättrats i de flesta av städerna i Europa. Årsvärdena för blyhalten minskade kraftigt på 1990-talet på grund av den minskade blyhalten i bensin, och det finns tecken på att halterna av andra föroreningar också minskar. Några städer i Central- och Östeuropa har emellertid rapporterat om små ökningar av blyhalterna under de senaste fem åren på grund av den ökade trafiken. Den planerade avvecklingen av blyad bensin borde lösa detta problem.

Ozonet är emellertid fortfarande ett viktigt problem i vissa städer, där det uppträder höga koncentrationer under hela sommaren. Ett flertal av städerna som lämnat uppgifter anger att Världshälsoorganisationens riktvärden för svaveldioxid, koloxid, kväveoxider och partiklar överskrids. Endast få data var tillgängliga i fråga om bensen, men det tycks vara vanligt att Världshälsoorganisationens riktvärden för luftkvaliteten överskrids.

En extrapolering av de inrapporterade resultaten till att omfatta alla de 115 storstäderna i Europa ger till resultat att omkring 25 miljoner människor verkar vara utsatta för väderlekstillstånd med vintersmog (då luftkvalitetsriktvärdena för SO₂ och partiklar överskrids). Det motsvarande antalet personer som utsätts för sommarsmog (ozonrelaterad) är 37 miljoner, och nära 40 miljoner människor utsätts varje år för minst en episod med överskridande av Världshälsoorganisationens riktvärden.

I Västeuropa var industriprocesser och förbränning av kol och bränslen med hög svavelhalt tidigare de viktigaste källorna till luftföroreningarna, men deras plats har nu övertagits av motorfordonen och förbränningen av gasformiga bränslen. Eftersom transporterna tros komma att öka betydligt, kan man också förvänta att de transportrelaterade utsläppen kommer att öka, något som kommer att förvärra luftföroreningen i städerna. I Central- och Östeuropa och i de nya oberoende staterna sker liknande förändringar, fast de går långsammare.

Omkring 450 miljoner människor i Europa (65 procent av befolkningen) utsätts för höga bullernivåer i miljön (högre än en ekvivalent ljudtrycksnivå [Leq/24h] = 55 dB(A)). Omkring 9,7 miljoner människor utsätts för oacceptabla bullernivåer (högre än Leq/24h = 75 dB(A)).

Vattenförbrukningen har ökat i ett antal europeiska städer: omkring 60 procent av storstäderna i Europa överexploaterar sina grundvattentillgångar, och vattentillgången samt vattenkvaliteten kan i allt högre grad komma att begränsa tätorternas utveckling i länder med vattenbrist, i synnerhet i Sydeuropa. Flera städer i Nordeuropa minskade emellertid sin vattenförbrukning. Generellt sett skulle vattentillgångarna kunna användas effektivare eftersom endast en liten andel av hushållsvattnet används som dryck eller för matlagning, och stora mängder (från 5 till 25 procent eller mer) går förlorade till följd av läckage.

Tätortsproblemen är inte begränsade till själva städerna. Det krävs allt större markområden för att förse befolkningen i storstäderna med alla de resurser människorna behöver, och för att ta upp de utsläpp och det avfall som människorna genererar.

Trots framstegen som gjorts när det gällt att inrätta miljövårdande organ i europeiska städer, finns det fortfarande många olösta problem. Under de senaste fem åren har de lokala myndigheterna i allt fler städer prövat olika sätt att åstadkomma en bärkraftig utveckling i samband med lokala handlingsprogram inom ramen för Agenda 21, t.ex. åtgärder för att minska förbrukningen av vatten, energi och råvaror, bättre planering av markanvändning och transporter, och användning av ekonomiska styrmedel. Fler än 290 städer har redan anslutit sig till kampanjen Hållbara städer i Europa.

Uppgifterna rörande många aspekter av stadsmiljön – t.ex. vattenförbrukningen, genereringen av kommunalt avfall, avloppsrening, buller och luftföroreningar – är fortfarande ofullständiga, och otillräckliga för en heltäckande utvärdering av förändringarna i den europeiska stadsmiljön.

Inom EU har antalet svårare industriolyckor som årligen anmäls varit i stort sett konstant sedan år 1984. Eftersom både anmälningsfrekvensen och industrins verksamhetsnivå har ökat sedan dess, har troligen antalet olyckor per verksamhetsenhet minskat. Det finns för närvarande inga databaser med uppgifter för Central- och Östeuropa eller de nya oberoende staterna.

Enligt Internationella atomenergiorganets INES-klassificering för nukleära händelser har det inte inträffat några "olyckor" (INES-nivåerna 4–7) i Europa sedan år 1986 (Tjernobyl hänförs till INES-nivå 7). De flesta av de anmälda händelserna har varit "avvikelser" (INES-nivå 1) och några få har varit "händelser" (INES-nivåerna 2 och 3).

Under de senaste tio åren har det över hela världen skett en betydande minskning av det årliga antalet stora oljeutsläpp. Under de allra senaste åren har emellertid tre av de största utsläppen någonsin i hela världen inträffat i Västeuropa. De mycket stora utsläppen svarade för en stor del av det totala oljeutsläppet.

Intensiteten i många verksamheter som kan ge upphov till större olyckor ökar ständigt, liksom sårbarheten för naturliga riskhändelser hos en del av dessa verksamheter och infrastrukturer. Seveso II-direktivet ger en stor del av det erforderliga underlaget för en bättre riskhantering genom sin heltäckande karaktär och sin inriktning på förebyggande av olyckor. Det måste nu genomföras av industrierna samt av reglerings- och planeringsmyndigheterna. Det utgör också en förebild för Östeuropa, där det inte existerar någon sådan bred och gränsöverskridande ram. Det finns emellertid också ett allmänt behov av att ta itu med andra risker än de industrirelaterade.

Ett ovanligt stort antal översvämningar har inträffat under 1990-talet med många skador och dödsfall som följd. Även om den troligaste förklaringen är naturliga variationer i vattenflödet, kan effekterna ha förstärkts genom människans påverkan av vattenkretsloppet.