4. Samhällstrender och målsektorer

4 SAMHÄLLSTRENDER OCH MÅLSEKTORER

TRENDER

Åtgärdsprogrammets nyckelstrategi är att integrera miljöhänsyn med andra politiska områden. Fokus ligger på fem målsektorer och syftet är att påbörja en förändring av nuvarande trender och förfaranden. Trots denna strategi har de drivande krafterna bakom påfrestningarna på miljön inte ändrats eller minskats. Förutom jordbruk och materialanvändning visar alla andra sektorer en uppåtgående kurva, vilket betyder att energianvändningen och transporterna ökar (se figur 4.1).

Jämfört med de antaganden som gjordes vid den tid då åtgärdsprogrammet utarbetades har följande trender antingen inte ändrats eller resulterat i ökade belastningar på miljön:

• Större befolkningsökning än förutsett.
• Snabbare transportökning än väntat (väg- och lufttransporter).
• Fortlöpande ökning av turismen.
• Fortlöpande ökning av energiförbrukningen (förbättringar av energieffektiviteten inom industrin och hushållssektorn motverkas av den ökade förbrukningen inom transportsektorn).

Vissa andra trender har resulterat i (relativt) mindre belastningar på miljön (jämfört med antagandena i åtgärdsprogrammet).

• Relativ minskning av den ekonomiska och industriella tillväxten (trots slutförandet av den inre marknaden).
• Absolut minskning av användningen av gödningsämnen och bekämpningsmedel inom jordbruket (huvudsakligen p.g.a. CAP-reformen).

Figur 4.1: Samhällstrender inom Europeiska unionen (inhemsk bruttoprodukt, passagerartransporter per väg, energiförbrukning, kvävehaltiga gödningsämnen och turism) och aktuella scenarier.

Källa: Eurostat, Världsbanken, 1995, DRI et al., 1994

MÅLSEKTORER

Trots en stadig ökning av aktiviteterna har industrisektorn och energiförsörjningssektorn nått vissa framgångar vad gäller minskad belastning på miljön (se figur 4.2). Strategier som är inriktade på punktkällor (påbörjade före det femte åtgärdsprogrammet) med huvudsaklig fokus på katalytiska reningstekniker har varit ganska framgångsrika. Dock är det fortfarande nödvändigt att uppmärksamma de små och medelstora företagen (SMF). År 2000 kommer industri- och energisektorn troligen att ha uppnått merparten av de åtgärder som är kostnadsfria eller kostar mycket litet, bl.a. energieffektivitet, minimering av materialanvändning och avfall, samt lågkostnadsändringar av processtekniken. Förebyggande av föroreningar och hushållning med energi, material och andra resurser (t.ex. vatten) har inte i tillräcklig grad integrerats i strategier och beteenden på sektornivå.

Figur 4.2: Utvecklingen vad gäller utsläpp från industri-, energi- och transportsektorerna i EU12

Källor: Eurostat, Eurostat/OECD, 1995

Sedan början på 70-talet har energiintensiteten minskat, huvudsakligen p.g.a. förbättringar av energieffektiviteten och ändringar av den övergripande ekonomiska strukturen. Den totala slutliga energiförbrukningen ökade emellertid stadigt med i genomsnitt 0,6 % per år mellan 1974 och 1992. Genomförandet av de aktuella åtgärderna i programmet (på EU-nivå och nationell nivå) kommer knappast att leda till någon förändring av dessa siffror utan faktum är att energiintensiteten kommer att minska i långsammare takt. Viktiga bakomliggande faktorer är att energipriserna fortfarande är låga (vilket motverkar energibesparande åtgärder) och att energianvändningen inom transportsektorn har ökat (vilket motverkar industrins minskade energiförbrukning).

Det senaste årtiondet har uppdelningen av energiförsörjningen ändrats i viss mån. Andelen fasta bränslen har sjunkit medan andelen naturgas och kärnkraft har ökat. Gasbränsleförsörjningen förväntas öka ytterligare på bekostnad av fasta bränslen. De förnybara energikällornas nuvarande andel är cirka 5 % och år 2010 kommer den att ha ökat till 7,5 %.

Jordbruket upptar merparten av markytan och bär det stora ansvaret för bevarandet av landsbygden och dess ekonomi. Intensiv jordbruksdrift ökar emellertid trycket på vattenmiljön och har minskat och ändrat livsmiljöernaen och den biologiska mångfalden. Trender inom jordbruket minskar belastningen på miljön, huvudsakligen till följd av reformeringen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Ett fullständigt genomförande av nitratdirektivet kommer att medföra ytterligare förbättringar. Tidsfördröjningar och ackumulering i jorden medför att effekterna av strategier för att minska miljöpåverkan kommer att märkas först på lång sikt. Under tiden kommer sådana problem som behovet av tillräckliga dricksvattenresurser och den ytterligare försämringen av vattenkvaliteten att öka.

Transportsektorn förefaller vara den nyckelsektor på vilken den framtida politiken skall inriktas. Miljöbelastningen från denna sektor visar en stadig ökning (se figur 4.2). Prognoser pekar på att mellan 1990 och 2010 kommer de vägburna godstransporterna nära nog att fördubblas medan passagerartransporterna per väg kommer att öka med cirka 50 %. Utsläppen från transporter är avgörande för luftkvaliteten i tätorter och bidrar i betydande grad till klimatförändringar. Dessa utsläpp ökar och motverkar de vinster som görs inom andra sektorer. Hittills har EU spelat en nyckelroll vad gäller fastställandet av miljökrav för transportsektorn (tekniska standarder och bränslestandarder). Förutom införandet av ytterligare produktkrav som driver på den tekniska utvecklingen återstår den krävande uppgiften att utforma nya transportsystem, inbegripet ombyggnad av infrastrukturen för att tillgodose kraven på rörlighet på ett mer hållbart sätt än vägtransporter. Det kommer även att bli nödvändigt med insatser för att främja en minskning av det generella kravet på rörlighet (vilket underlättas av t.ex. "informationssamhället").

Sektorn för turism har under senare år upplevt en betydande tillväxt, och man räknar med en fortsatt tillväxt i framtiden. Eftersom informationen inte är heltäckande eller saknas helt, är det omöjligt att göra en fullständig bedömning av denna sektors miljöpåverkan. En alltför stor turism eller en dåligt skött turism kan få komplicerade och vittgående negativa effekter, t.ex. till följd av väg- och lufttrafik, vattenföroreningar, hälsoskadliga badvatten (p.g.a. brist på avloppsvattenrening) och förlust av naturliga livsmiljöer till följd av turistnäringens infrastruktur och de störningar som är förenade med turismen. På regional nivå saknas fortfarande en klar strategi för hållbar turism, och EU saknar behörighet inom denna sektor.