3. Miljötrender

Typ av förorening schmutzung Indikator Riktlinjer för luftkvalitet (mg/m3) Städer med noterade överskridanden (%) Effekter Kortsiktiga effekter Sommarsmog O3 150-200 (timme) 84 Försämrad lungfunktion, respiratoriska symptom Vintersmog SO2 + partiklar 125 + 125 (dag) 74 Nedsatt lungfunktion, ökad medicinering för känsliga barn Stadstrafik NO2 150 (dag) 26 - Långsiktiga effekter Trafik/industri Bly 0,5-1,0 (år) 33 Effekter på blodbildningen, njurskador, neurologiska, kognitiva effekter Förbränning SO2 Partiklar 50 (år) 50 (år) 13 0 Respiratoriska symptom, kronisk luftvägssjukdom

Källa: ETC/AQ, Sluyter, 1995
Anm.: 56 utvalda städer (med mer än 500 000 invånare). Alla städer har inte lämnat uppgifter om samtliga föroreningar.

Även om de totala utsläppen av luftföroreningar minskar, kommer de ökade utsläppen från vägtransportsektorn, som är en nyckelsektor när det gäller luftkvaliteten, att delvis motväga förbättringarna. Trots genomförandet av åtgärder är det osannolikt att EU kommer att uppnå målet för VOC år 2000.

På grund av bristfällig information är det svårt att bedöma framstegen när det gäller två andra luftföroreningar, dioxiner och tungmetaller. I en tid då kapaciteten för avfallsförbränning (som är en viktig källa till dioxinutsläpp) ökar kraftigt, är möjligheten att uppnå målet för dioxiner till stor del beroende av framstegen med att genomföra åtgärder som minskar utsläppen. I de s.k. nordsjöstaterna görs betydande framsteg när det gäller minskning av tungmetaller. Målet för 1995 kommer att uppnås i de flesta länderna, även om det fortfarande är nödvändigt med insatser vad gäller koppar, zink och krom.

Regional nivå

Avfallshanteringen är viktig av flera orsaker. En hållbar användning av råmaterial inbegriper ökad återvinning av returmaterial. Ett effektivt omhändertagande, särskilt av miljöfarligt avfall, förhindrar att marken förorenas och minskar hälsoriskerna. Energiåtervinning från avfall bidrar till hushållning med primärenergi. Det har visat sig vara svårt att hämma genereringen av avfall. Genereringen av kommunalt avfall per capita — en av de viktigaste målindikatorerna i åtgärdsprogrammet — har stadigt ökat med ca 20 % mellan 1985 och 1993. Stora framsteg har emellertid gjorts vad gäller återvinning av papper och glas — för närvarande återvinns nästan 50 %. Merparten av det kommunala avfallet omhändertas på avfallsupplag, även om denna form av avfallshantering minskar till förmån för förbränning (för närvarande går 57 % av avfallet till upplag medan 23 % förbränns). Brist på data förhindrar en total bedömning av situationen vad gäller miljöfarligt avfall, även om denna avfallskategori innebär högre risker för miljön.

Till följd av ytterligare ekonomisk tillväxt och brist på effektiva förebyggande åtgärder kommer det kommunala avfallet per capita att fortsätta öka (se figur 3.2.3). År 2000 kommer det att ha ökat med 30 % jämfört med 1985 års nivå (enligt åtgärdsprogrammet är målet att bibehålla 1985 års nivå år 2000). Trots förpackningsdirektivet kommer ytterligare förbättringar av avfallsåtervinningen att förhindras p.g.a. kostnaderna för återvinning och bristen på marknader för returmaterial. Man räknar med en fortsatt minskning av omhändertagandet på avfallsupplag och en fortsatt ökning av förbränningen. Detta kan få positiva effekter på föroreningen av mark och vatten, men för att förhindra bieffekter i form av luftutsläpp krävs en adekvat lagstiftning.

Figur 3.2.3: Framsteg avseende målet för generering av kommunalt avfall

Tätorternas miljöproblem är inte av gränsöverskridande art men är närvarande i hela Europa. Många regionala och globala miljöproblem har sitt ursprung i städer. Över två tredjedelar av EU:s befolkning lever nu i tätorter. Miljöproblemen i tättbebyggda områden tenderar att öka. Förutom trafikstockningar och luftföroreningar — vilka behandlas ovan — utgör buller den stora belastningen på miljön i tätorter. Dåligt planerade städer är även förenade med brist på öppna grönområden, avsaknad av infrastruktur (t.ex. avloppsvattenrening), desintegration av infrastruktur och bostäder, kriminalitet och andra sociala problem.

I stora städer är den andel av befolkningen som är utsatt för oacceptabla bullernivåer 2-3 gånger större än det nationella genomsnittet. I de flesta EU-länder innebär transporter, huvudkällan till bullerstörningarna, att cirka 17 % av befolkningen för närvarande är utsatta för bullernivåer som är högre än 65 dB(A). På grund av en accelererad ökning av trafiken räknar man med att en allt större andel av befolkningen kommer att drabbas, samtidigt som politiska strategier syftar till att stabilisera de nuvarande nivåerna. Detta mål kan endast nås genom samordnat agerande på lokal nivå.

De stora hoten mot grund- och ytvattenresurserna är försämrad vattenkvalitet och överutnyttjande av vattenreserverna. Varje år tar man ut i genomsnitt 17 % av de förnybara vattenresurserna inom EU. Vattenuttaget ökade med 35 % mellan 1970 och 1985 och förutses fortsätta att öka, särskilt inom jordbrukssektorn i Europas södra regioner.

Majoriteten av européerna (65 %) är beroende av grundvattnet för att tillgodose sina behov av dricksvatten. På många platser leder detta till att grundvattenmagasin överutnyttjas, vilket resulterar i en sänkt grundvattennivå med sådana följdeffekter som att saltvatten tränger in i grundvattenförande lager i kustområden, att vattennivån i floderna sjunker och att våtmarker torkar ut. Användningen av grundvatten som dricksvatten hotas av att bekämpningsmedel (se karta 3.2.2) och nitrater läcker ut från jordbruket. Koncentrationerna av nitrat och bekämpningsmedel i grundvattnet ökar och enligt beräkningar kommer målet att överskridas med drygt 85 % vad gäller jordbruksmarken i hela Europa och för EU:s del med 75 %.

Karta 3.2.2: Områden där grundvattnet riskerar att förorenas av bekämpningsmedel

Källa: RIVM

Till följd av betydande investeringar i avloppsvattenrening har de flesta stora europeiska floder under det senaste årtiondet visat tecken på att förhållandena har förbättrats. Utsläppen av syreförbrukande substanser och fosfor har minskat markant (se figur 3.2.4), vilket har lett till förbättrade syrenivåer och bättre förhållanden för vattendjur. Den största förbättringen har skett i EU:s nordvästra regioner. Trots att fosforutsläppen till grundvattnet har minskat är eutrofieringen fortfarande ett bekymmer. När det gäller grundvattnet visar flertalet av EU:s floder (75 %) en fortsatt ökning av nitratkoncentrationerna, vilket beror på intensifieringen av jordbruket. Detta medför risk för eutrofiering i mottagande hav.

Figur 3.2.4: Utvecklingen vad gäller koncentrationen av organiska ämnen, fosfor och nitrater i floder i EU12

Källa: ETC/IW, 1995

Många aktuella politiska initiativ kommer att kräva avsevärda investeringar av medlemsstater, men man räknar med att dessa initiativ år 2000 kommer att ge en betydande utdelning i form av bättre miljökvalitet. Till dess är det troligt att kvaliteten på ytvattnet antingen kommer att kvarstå på nuvarande nivå eller förbättras gradvis. När det gäller grundvattnet kan det ta längre tid innan man kan se effekterna av nitratdirektivet och den förväntade minskningen av användningen av bekämpningsmedel.

Miljöförstöringen i kustzoner orsakas av ackumuleringen av föroreningar från flodområden, direkta föroreningar till hav, oljeutsläpp, atmosfäriskt nedfall och kusterosion samt belastning från turism och fiske. Bland de stora föroreningar som påverkar kustzonerna kan nämnas näringsämnen, tungmetaller, kemikalier, olja och miljöfarligt avfall (Östersjön och Medelhavet). Kustzonerna hotas även av eutrofiering som orsakas av utsläpp av näringsämnen via floder (Östersjön och Nordsjön). De flesta nordsjöstaterna har minskat utsläppen av fosfor och tungmetaller med cirka 50 % mellan 1985 och 1995.

Miljöfaror uppstår till övervägande delen från olyckor inom industrin respektive kärnkraftssektorn, kemikalier och naturkatastrofer. Miljöskadorna till följd av olyckor och naturkatastrofer har ökat konsekvent de senaste 30 åren. Det övergripande politiska målet inom samtliga riskområden är att minska riskmomenten genom att förebygga. Detta tänkande ligger till grund bl.a. för minskningen av mängden toxiska ämnen i miljön, förebyggandet av stora industriolyckor (Sevesodirektivet), riskhantering av genetiskt modifierade organismer (GMO) och införandet av säkerhetsstandarder för att minska risken för kärnkraftsolyckor. En annan källa till problem är det stora antal kemikalier som redan är i användning (cirka 100 000 kemikalier saluförs inom EU) men om vilka man ännu inte vet så mycket vad gäller påverkan på miljön och synergieffekter.

De stora problemet vad gäller markkvaliteten i Europa är erosion och förorening. Marken som naturresurs har försämrats, vilket är en källa till oro i många delar av EU. Försämringen kan komma att fortsätta i framtiden, trots medlemsstaternas program. De miljöpolitiska mål och åtgärder som är inriktade på marken är begränsade, och så är även den tillgängliga information som kan ligga till grund för en politik. Subsidiaritetsprincipen har medfört att det utöver vissa åtgärder inte finns några EU-strategier.

Jorderosion — särskilt i medelhavsområdet — orsakas av skogsavverkning och otillfredsställande jordbruksmetoder. Markförorening kan ha olika ursprung: luftburen försurning, omåttlig användning av gödningsämnen och bekämpningsmedel inom jordbruket, förvaring och omhändertagande av material i industrianläggningar, omhändertagande av hushålls- och industriavfall samt gruvdrift.

Effekter på natur och biologisk mångfald

En traditionell metod att bevara naturen och den biologiska mångfalden är att skydda vissa områden och arter. Genom livsmiljödirektivet skapas ett sammanhängande europeiskt nätverk av naturliga och delvis naturliga platser (nätverket NATURA 2000) och därmed införs en potentiell mekanism för att utöka den totala ytan av skyddade platser inom unionen och för att förbättra vård- och övervakningssystemen inom dessa områden. Den utmaning som Unionen och medlemsstaterna nu står inför är att utse platser som återspeglar mångfalden av Europas livsmiljö och att visa en vilja att i betydande grad bidra till att underlätta processen.

Den biologiska mångfalden i Europa är utsatt för belastningar från människans verksamhet inom samtliga målsektorer. Förändringen av den biologiska mångfalden leder till att naturliga genetiska källor utarmas, att arter försvinner och att ekosystemens sårbarhet ökar. En minskning av den biologiska mångfalden innebär även långsiktiga risker för livsmedelsförsörjningen. Naturliga livsmiljöer som buskhäckar, öppna, naturliga och delvis naturliga gräsmarker och våtmarker är särskilt utsatta och förändras fortlöpande. Många växt- och djurarter minskar för närvarande och hotar att dö ut (se figur 3.2.5). Även om Europas skogsarealer ökar betyder detta inte att skogen kan betraktas som ett osårbart ekosystem. Områden av gammal skog utsätts för tryck från skogsindustrin. Även luftföroreningar (som påverkar alla livsmiljöer) skadar skogarna svårt. I de södra delarna av Europa utgör skogsbränder ett stort problem. Sammansättningen av livsmiljöer, särskilt skogar, har ändrats genom att icke-infödda arter har införts. I många områden utgör skogarna inte längre naturliga ekosystem till följd av metoderna vid skogsplantering.

Figur 3.2.5: Genomsnittlig procentandel hotade däggdjur, fåglar, sötvattensfiskar, reptiler och kärlväxter i EU12

Källa: Eurostat, 1995

Markanvändning och fragmentering av livsmiljöer är de huvudfaktorer som direkt påverkar naturen och den biologiska mångfalden, men även föroreningar och andra mänskliga aktiviteter ger upphov till många stressfaktorer (t.ex. försurning, kemikalier i miljön, störningar vad gäller vattentillgång och näringscykler samt införandet av nya arter). Trots de minskningar av belastningen som har uppnåtts är det fortfarande så att ekosystemens kritiska belastningsgränser överskrids.

3.3 Miljökostnader

De totala miljökostnaderna i Europeiska gemenskapen med 12 medlemsstater var cirka 63 miljarder ecu år 1992. Sedan 1985 har kostnaderna för miljövård ökat stadigt med runt 4 % per år, även om ökningstakten sedan 1990 har varit långsammare, nämligen 1 % per år (se figur 3.3.1). Kostnaderna för åtgärder för avloppsvattenrening står för den största andelen av de totala miljökostnaderna (cirka 50 %), och därnäst kommer avfallshanteringen (33 %). Miljökostnaderna förväntas öka med cirka 50 % mellan 1992 och 2000 till följd av strängare miljöpolitik, men även på grund av allmän ekonomisk tillväxt.

Figur 3.3.1: Utvecklingen vad gäller miljökostnaderna i EU12

Källa: ERECO, 1993

Miljöpolitikens totala effekt på den ekonomiska utvecklingen kan betraktas som minimal. OECD drog slutsatsen att de nuvarande kostnaderna för bekämpning av föroreningar endast är en liten del av de totala kostnaderna inom de flesta sektorer och att nästan alla medlemsstater har infört likartade miljöåtgärder vid i stort sett samma tidpunkt. Miljöåtgärder innebär inte stora kostnadsskillnader mellan större konkurrenter och har marginella effekter på det totala handelsutbytet mellan länder.

Miljöbestämmelsers potentiella effekt på miljöindustrin (tillhandahållandet av varor och tjänster för miljövårdande verksamheter) och på skapandet av arbetstillfällen är betydande och visar en uppåtgående trend. Dessutom kan ekonomiska besparingar göras genom införandet av rena (processintegrerade) tekniker och energi- och resursbesparande åtgärder (med hänsyn till klimatförändring respektive program för avfallsåtervinning).